Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - denna fåra i Marmers panna var smal och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dörren stängdes ...
Tystnad. Stillhet.
Hans ögon hade börjat vänja sig vid mörkret och upptäckt,
att det inte var alldeles mörkt. Väggarna tycktes utsända ett
oändligt blekt ljus, som gjorde att man kunde skymta
konturerna omkring sig, suddigt och spöklikt, som tanken på en
synförnimmelse, en aning. Han upptäckte, att han befann sig i
en liten sidogrotta, som avspärrats från huvudgången med en
grovt tillyxad, tjock trädörr.
Han upptäckte – att han var ensam.
De hade skilts åt!
En vild och galen vrede steg upp inom honom och i ett
utbrott av våldsamt hat begrov han sin långa kniv i dörren med
en dov, knastrande duns. Vart förde de henne? Vad tänkte
de göra med henne? Han hade helt glömt bort att han var
fånge även själv, att hans situation kunde vara farlig,
ödesdiger – att även han befann sig i fara.
Om han lyckades bryta sig ut härifrån, hittade han ändå
inte i den labyrint av gångar, som säkert genomflöt berget,
och han var ensam mot kanske tusentals bergsmän, som alla
hittade här i blindo. Kanske kunde de rentav se tydligt i mörkret.
Om de bodde här nere, och inte hade brytt sig om att
förse gångarna med något slags belysning, måste de nästan
kunna det.
Kanske det matta ljuset var tillräckligt för dem ...
Han ryckte loss kniven och stod med den i handen. Vad
kunde en hord av vilda bergsmän vilja göra med en ung, vacker
flicka?
En rysning av maktlöst ursinne löpte genom honom. Skulle
slutet komma så här? Förnedringens djupa brunn gapade
vällustigt mot dem och han kunde ingenting annat göra än vänta.
Vänta, medan kanske –
Han greps av en så intensiv känsla av äckel, att den fuktiga
luften nästan fick honom att kräkas.
I ett lönlöst försök att skingra tankarna skrapade han med
kniven efter den skrovliga stenväggen, för att utröna vad det
var som åstadkom det där svaga skenet.
Det måste vara något slags mareld, myriader av smådjur,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
