Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ovädret varade tre dygn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ovädret varade tre dygn med ökande intensitet och
kulminerade i en vanvettig orgie av raseri, himlen
flammade, bergen runt den lilla dalen belystes av
en flod av strålkastare, som en hand förd av en
galen hjärna tände och släckte, tände och släckte
oupphörligt, med oregelbundna intervall; alla ljud
drunknade i stormens tjut, regnet ven som kaskader
av nålar genom luften. Och inte en människa vistades
utomhus, någonstans inom räckhåll för ovädrets galna
hand. Under ovädret var de trygga och de var intensivt
medvetna om det, och kontrasten mellan deras absoluta
trygghet och naturens flammande ursinne gjorde att de
tyckte sig som balansera på randen av en klippa, inte
så nära att de löpte risk att falla, men tillräckligt
nära för att de skulle se bråddjupet därnere. Carli,
Denée och Baalim. Deras värld var tre namn omgivna av
ett tordön. Varje gång ett anlopp av stormen skakade
stugan flämtade ljuset därinne till ett slag, som
om det varje gång glömt bort att det inte behövde
slockna här, inomhus. Samtal var stundtals nästan
omöjliga. Och när ljuden ett ögonblick tonade bort
föll tystnaden så öronbedövande att det fordrades
mer än mänsklig röststyrka att bryta den.
Baalim vandrade runt i stugan den första dagen,
orolig, som om han ville göra något, men inte
riktigt visste om det lät sig göras. På eftermiddagen
plockade han slutligen fram penslar och ett grovt
tillyxat staffli, på vilket en duk satt fastspänd. Han
började måla.
De andra låtsades inte om det först. Ställde sig
inte över hans axel och tittade, ville inte tränga
sig på. Men till sist kunde Denée inte styra sig
längre. Hon reste sig, gick bort till fönstret och
tittade ut, gick sedan, utstuderat på måfå, genom
rummet och råkade – av en händelse, naturligtvis – kasta
en blick på Baalims målning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
