Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
igen, de kasta kulor i pipan, de skjuta ånyo; då äro de verkliga
vildmarkens konungar, då vaknar det indiska ldodet i dess fulla kraft och
den eljest så lugna och kallblodiga kolonisten blir ett äkta rödskinn.
Detta lif varar närmare tre månader; det varar under hela den
vackra årstiden och åtföljes af mer eller mindre underbara och vexlande
äfventyr, och så länge jagten pågår, tänker man icke på kolonien. Hus
och hem försummas, — fälten härjas af villebråd; men det gör
ingenting, ty jagten har varit god, bisonskinnen hafva blifvit sålda på ett
fördelaktigt sätt, och jägaren återvänder med många vackra dollars i
sin gördel. Då det i vestern alltid finnes bufflar, skall man följande
år börja om detta samma lif, som erbjuder så få besvärligheter och så
många nöjen; mestizen är också till sin natur obekymrad om framtiden
och fröjdar sig åt det närvarande ögonblicket; allt öfrigt bekymrar
honom icke, och fördenskull samt emedan han ingenstädes kan afsätta sina
åkerbrnksprodukter, kan en sådan koloni svårligen göra några framsteg.
Att detta folk är mottagligt för ett vänligt bemötande, lider icke
något tvifvel. Engelsmännen hafva funnit det öfverensstämmande med
sin egen fördel, att fredligt idka handel och vandel. Om
Amerikanerna i dessa se sina dödsfiender, så förklaras det deraf, att de äro
dödsfiender till vildarne. De farligaste bland dessa vilda folkstammar
äro Svartfots-Indianerna, och dock har en qväkare vågat att tre eller
fyra gånger uppsöka dem midt i deras vilda berg; han förstår deras
språk och predikar fred så väl för Engelsmän, som för dessa råa
naturbarn.
Alldeles utan vapen, endast försedd med sin pipa, går han genom
vildmarken och uppsöker höfdingarne och deras rådsförsamlingar; han
sätter sig i deras ring, bjuder sin pipa åt grannen och låter den sedan
gä vidare; och då alla «med honom utbytt detta fredstecken, sä
förehåller han dem lika så allvarsamt som bevekande en förnuftig
menni-skas pligter emot andra och mot sig sjelf; ingenstädes blir han antastad,
öfverallt har hans mission blifvit krönt med de lyckligaste följder och
man bar tillagt honom det vackra namnet »fredsstiftaren».
Mindre förklarlig är hans med framgång gynnade verksamhet
äf-ven af det skäl, att han sjelf är ett rödskinn, att han tillhör Creeks,
som äro Svartfots-Indianernas dödliga fiender; och detta bevisar i
dubbelt hänseende att de vilda folkstammarne icke äro i saknad af insigt
och mycket väl skulle förblifva i fred med de hvita, såvida icke dessa
sjelfva föredrogo, att föra ett oförsonligt utrotningskrig emot dem.
Visserligen har dessa inhemska folkstammars karakter äfven sin
skuggsida. De vildar, som framställas på sid. 460, och som se så
allvarliga och värdiga ut, då de rådslå, kunna antaga ett utseende af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
