Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke en gång i Ryssland sobel använd såsom foder i pelsar, utan blott
såsom bräm, såsom yttre prydnad.
I forna tider blef visserligen sobeln icke så dyrt betald. En
kop-parkittel var for Tunguserna en sådan dyrbarhet, att de för densamma
gåfvo så många skinn som beqvämt kunde nedpackas i densamma.
Närmare Europas gräns har sobeln icke mer en svart utan
mörkbrun färg: äfvenledes är djuret större än det svarta kamschadaliska
eller det från Tschuktschernas land.
I Europa tycker man företrädesvis om de svarta skinnen, i Kina
äro de större bruna mest begärliga och betalas ansenligt högre än de
svarta. Derföre föras sobelskinnen från Obi och Lena öfver hela Asien
till Kina, under det de svarta skinnen transporteras från Kinas gräns
till Moskwa och Petersburg.
Dessa djur skjutas vanligen med pilar, för att icke skada skinnet;
är pilen försedd med kula i stället för spets, så måste bågen vara af
en särdeles stark konstruktion, om skottet skall blifva dödligt. Det
fordrar stor styrka och skicklighet för att handtera en sådan båge.
Hermelinen är ett mycket litet, till färgen hvitt djur, med svart
svansspets. I forna tider brukades dess skinn uteslutande för att
dermed fodra furstemantlar; nu kau hvar och en, som finner peisverket
vackert och kan betala, äfveu bära detsamma. Det är föröfrigt icke
synnerligen dyrt; 10 å 12 skinn säljas i Petersburg för omkring 1 rubel
silfver (=2 Rdr 84 öre). Djuret är märkvärdigt för sin blodtörst; det
anfaller till och med sofvande björnar, biter dem i öronen och pinar dem
till döds; äfveu sofvande örnar och tjädrar skall det angripa, följer med
dem upp i luften och biter dem så länge, tilldess de nedfalla döda, då
det vanligen löper sin väg, sedan det tillfredsställt sin böjelse efter blod.
Skinnet är om sommaren brunt, om vintern blir det visserligen hvitt,
men skimrar alltid i något smutsgul färg. I Kina skattas det likväl
ännu så högt, att det vid dödsstraff är förbjudet att bära sådana skinn,
emedan de äro förbehållna endast åt kejsaren.
Den vanliga lekatten i Norra Asien skiljer sig nästan icke alls från
vår. Det lilla djuret är så smidigt, att det kryper iu i nästan hvilket
råtthål som helst. Råttor utgöra dess förnämsta näring; men det är
älven en obannhertig fiende till alla små befjädrade djur, och det ser ut,
som om Jakuterna af detsamma lärt sig att frossa, ty det förtär i ett
mål mer än dess egen vigt.
De tre nämnda djuren liafva i närheten af anus en körtel, ur
hvilken de, om de oroas, afsöndra en högst illaluktande saft, som genast
bringar förföljaren på flykten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
