Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prinsen kommer till det förtrollade slottet.
Stephen Irving närmade sig leende för att hälsa på Anne.
Det var en lång och ståtlig medelålders man, med järngrått hår,
djupt liggande, mörkblå ögon, och ett ansikte med kraftiga, vackra
drag och ett uttryck av svårmod över den breda pannan. Allde-
les det slags ansikte, som passade åt en romanhjälte, tänkte Anne
med en liten rysning av obeskrivlig belåtenhet. Nog var det bra
försmädligt att träffa på någon, som borde vara en hjälte, och så
finna honom flintskallig eller kutryggig eller på annat sätt i sak-
nad av manlig skönhet . . . Anne skulle ha tyckt det fasansfullt,
om föremålet för fröken Lavendels ömma ungdomsminnen brustit
något i detta avseende.
— Jaså, detta är min lille sons »egen rara skolfröken,»
som jag har hört talas om så myckat, sade herr Irving och tryckte
hjärtligt hennes hand. — Pauls brev ha varit så fulla utav er, frö-
ken Shirley, att jag redan känner mig liksom bekant med er. Jag
vill tacka er för vad ni har gjort för Paul. Jag tror, att ert infly-
tande har varit just vad han behövt. Min mor är en av de bästa,
hjärtegodaste kvinnor, som finnas till, men hennes något nyktra och
kärva praktiska förstånd kan inte alltid fatta en sådan läggning som
min lille pojkes . . . Vad hon saknar, har ni ersatt. Oss emellan
sagt, så tror jag, att Pauls uppfostran under dessa båda senaste år
har kommit så nära idealet som en moderlös gosses är i stånd till.
De flesta människor tycka om att se sig uppskattade. Under
herr Irvings berömmade ord färgades Annes finhylta kinder av den
vackraste rodnad, och denne trötte, av arbetslivets plikter upptagne
man från den stora världsstaden såg på henne och tyckte sig al-
drig ha sett en mera intagande varelse än denna lilla »skolfröken»
i en landsortsvrå med sitt röda hår och sina underbara ögon.
Paul satt emellan dem båda, förtjust och lycklig.
- Aldrig hade jag en aning om, att pappa skulle komma,
sade han med strålande ansikte. — Inte ens farmor hade reda på
det. I regeln — Paul skakade betänksamt pa sina bruna lockar —
tycker jag inte om överraskningar. Man gar miste om allt det ro-
liga, som ligger uti att gå och vänta och glädja sig . . . Men det
här var förstås rysligt roligt i alia fall. Pappa kom i gåi afton,
se’n jag hade gått och lagt mig. Och när farmor och Maiy Joe
kommit över den värsta förvåningen, gingo han och farmoi upp
239
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
