Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fröken Lavendels historia.
sakta mot fönsterna, som om hundratals små husvilla stormandar
knackat på och bett att bli insläppta.
— Vad jag är glad att du är här, Anne, sade fröken Laven-
del och knaprade på de hemgjorda karamellerna. — Hade jag inte
dig, skulle jag sitta och långleds alldeles förskräckligt . . . Dröm-
mar och fantasier duga nog mycket bra, så länge solen står på
himlen, men när det skymmer och tar till att storma, så förslå de
inte längre. Då vill man ha verkligheter. Men det förstår inte
du — det gör aldrig den, som är sjutton år . . . Vid sjutton år
är man nöjd med drömmarna, ty man tänker, att verkligheterna
ändå vänta på en förr eller senare. När jag var sjutton år, Anne
— inte må du tro jag tänkte, att de fyrtiofem åren skulle finna
mig som en vithårig gammal, nucka, som ingenting har att fylla
sitt liv med utom drömmar.
— Men ni är inte någon gammal nucka, sade Anne och log
mot fröken Lavendels längtansfulla bruna ögon. — Sådana ä’ all-
tid knarriga och vresiga och missnöjda med både världen och sig
själva.
— Ja, kära du, sade fröken Lavendel i begrundande ton, när
jag nu var bliven en gammal mamsell, så föresatte jag mig att bli
en riktigt snäll och älskvärd en . . . Fast inte vet jag precis hur
jag lyckats — folk kallar mig visst bara egen . . . Anne, har nå-
gon människa berättat för dig om Stephen Irving och mig?
— Ja, svarade Anne, jag har hört, att ni och han en gång
voro förlovade.
— Det är just vad vi voro — för tjugofem år sedan — en
livstid sedan. Och vårt bröllop skulle ha stått till våren. Min
brudklänning var sydd, fastän det visste ingen mer än min mor
och Stephen . . . Man skulle kunna säga, att vi varit fästman och
fästmö i hela vårt liv. När Stephen var en liten gosse, tog hans
mamma honom med sig, så ofta hon kom för att hälsa på min
mamma, och andra gången han var här — han var då nio år,
och jag var sex — sade han till mig ute i trädgården, att han
ämnade gifta sig med mig, när han blivit stora karl’n . . . Jag
minns, att jag svarade: »Tack, snälle Stephen!» — och när han
hade gått, talade jag helt förtjust om för mamma, att han och jag
skulle bli ett par med tiden . . .
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
