Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litet av varje.
Anne tittade på honom med sådana förfärade blickar, att den lille
syndaren rodnade och sade, halvt skamset, halvt trotsigt:
— På det sättet behöver ingenting gå i diskbaljan . . .
— Människor, som äro olika andra, få alltid heta »egna»,
sade Anne. — Och fröken Lavendel är helt visst olika, fastän det
är svårt att säga precis, var skillnaden ligger. Kanske det beror
på det, att hon hör till de människor, som aldrig åldras.
— Varför skulle man inte åldras, när alla ens jämnåriga göra
det? sade den nyktra Marilla. — Gör man inte det, så passarman
snart inte in någonstans . . . Och så vitt jag förstår, hör Laven-
del Lewis numera just ingenstans hän . . . Hon har levat därborta
så undan från alla andra människor, tills varenda en har glömt
bort henne. Det där lilla stenhuset är det äldsta på hela ön.
Gamle herr Lewis byggde det, när han för åttio år sedan kom
över från England. Davy, låt bli att nypa Dora i armbågen. Å,
jag såg dig nog, må du tro! Det är inte värt du försöker se oskyl-
dig ut. Vad är det, som har farit i dig nu på morgonen, pojke?
— Jag kanske har stigit ur sängen på vilse sida, tyckte
Davy. — Milty Boulter säger, att om man gör det, så går allting
galet för en se’n hela dagen. Det har hans farmor sagt. Men
vilken ä’ den rätta sidan? Och hur ska man göra, när enssäng
står intill väggen? Det vill jag veta.
— Jag har alltid undrat, vad det var, som kom emellan
Stephen Irving och Lavendel Lewis, fortfor Marilla utan att fästa
sig vid Davy. — De voro alldeles säkert förlovade för tjugofem
år sedan, och så, rätt som det var, blev det uppslaget. Inte
vet jag, vad som hade hänt, men någonting förskräckligt var
det bestämt, för han for i väg till Förenta staterna och kom aldrig
hem mera.
— Det kanske inte alls behöver ha varit någonting förskräck-
ligt- Jag tror, att småsakerna i livet ofta ställa till mer ledsamhet
än de stora tingen, sade Anne med en klarsynthet, som hon knap-
past hunnit förvärva sig genom erfarenhet. — Snälla Marilla, säg
ingenting åt fru Lynde om att jag varit hos fröken Lewis. Hon
skulle säkert göra mig ett par hundra frågor, och hur det nu är,
jag skulle inte tycka om det — och inte fröken Lewis heller, om
hon finge veta det, det är jag säker på.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
