Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Davy behöver omväxling.
fruktan oeh oro hon utstått. Davys naivt fräcka svar rågade
måttet. Två stora tårar kvällde fram i hennes ögon.
— O, Davy, hur kunde du? sade hon med en darrning
på rösten. — Vet du inte, hur orätt sådant är?
Davy blev förfärad. Anne grät — han hade haft Anne att
gråta ... En våg av verklig ånger sköljde över hans varma lilla
hjärta. Han störtade fram till Anne, slängde sig i hennes knä,
slog armarna om hennes hals och brast själv i gråt.
— Inte visste jag det var orätt att skoja så där, snyftade
han. — Hur kunde du vänta jag skulle veta det var orätt? Alla
herr Sprotts barn smäckte, när man fråga’ dem om någonting,
den ena värre än den andra . . . Paul Irving, han smäcker väl
aldrig, kan jag tro, och här har jag gått och mödat mig för att
bli lika snäll som han, men nu vill du väl aldrig tycka om mig
mera . . . Nog kunde du ändå ha sagt mig, att det var orätt.
Jag är rysligt ledsen över att jag haft dig att gråta, och jag ska
aldrig smäcka mer.
Davy begrov ansiktet vid Annes axel och stortjöt. Anne
fick plötsligt en annan syn på saken. Hon tryckte honom tätt
intill sig och tittade över hans lurviga peruk på Marilla.
— Han visste inte det var orätt att narras, Marilla. Jag
tror, att vi få förlåta honom för den här gången, om han lovar
att aldrig mera säga någon osanning.
— Nej, det ska jag visst inte, nu när jag vet, att det är så
illa, försäkrade Davy snyftande. — Kommer du nånsin på mig
igen med attsmäcka, så — Davy funderade för att hitta på ett
lämpligt straff — så får du flå mig levande, Anne.
— Säg inte »smäcka», Davy — säg narras, sade skolfröken.
— Varför det? undrade Davy, i det han satte sig bekvämt
tillrätta i hennes knä och tittade upp med tårsköljt, frågande an-
sikte. — Varför duger inte smäcka lika bra som narras? Det
vill jag veta. Det är precis lika många bokstäver i båda.
— Det är inte bokstäverna det kommer an på, kära Davy.
Det där ordet du tycker om att använda låter så fult och slarvigt
— det ska du alldeles lägga bort.
— Det är allt rysligt mycket, som små pojkar få lägga bort,
sade Davy med en suck. — Jag kunde aldrig tro det var så
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
