Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tvillingarna anlända.
åt honom med handen, men det var för sent. Davy släppte masken
ned på Laurettas hals.
Rakt igenom pastor Allans bön skar en hel rad genomträn-
gande skrik. Pastorn stannade full av fasa och spärrade upp ögonen.
Vartenda huvud i hela den församlade menigheten flög upp. Lau-
retta White dansade fram och åter i sin bänk och krafsade och
drog krampaktigt i bakre delen av sitt klänningsliv.
— Uh — uh — ih —! Ta bort den! Uhu — u! Den
otäcka pojken — uhu — släppte ned den på halsen på mig! Ih
— ih! Nu trillar den längre ned — ih! . . .
Fru White reste sig med stelnat ansikte och ledde ut den
skrikande och gråtande Lauretta ur kyrkan. Skriken dogo bort på
avstånd, och pastorn tog åter upp gudstjänsten. Men andakten var
borta . . . För första gången i sitt liv brydde sig Marilla icke om
texten, och Anne satt med kinder, som voro högröda av föröd-
mjukelse.
När de kommit hem, lade Marilla Davy till sängs, och där
fick han ligga resten av dagen. Någon middag fick han ej, blott
en enkel kvällsvard av bröd och mjölk. Anne bar brickan in till
honom och satt sorgsen bredvid hans säng, medan han mumsade
med en aptit, som tycktes föga påverkad av ånger och samvetskval.
Men Annes bedrövade ögon besvärade honom en smula.
— Jag kan väl tro, sade han eftersinnande, att Paul Irving
inte skulle ha stoppat en mask ned på en flickas rygg i kyrkan, va’?
— Nej, minsann . . . sade Anne sorgset.
— Ja, jag tycker det är liksom litet tråkigt jag gjorde det,
erkände Davy. — Men det var en sådan livad och vådligt stor
mask — jag hittade honom på kyrktrappen, just som vi gick in.
Det skulle ha varit ett så’nt slöseri att låta honom ligga . . . Säg,
var det ändå inte bra skojigt att höra flickan illtjuta så där?
På tisdagens eftermiddag hade Skyddsföreningen samman-
komst på Grönkulla. Anne hade mycket bråttom hem från skolan,
ty hon visste, att Marilla skulle komma att behöva all den hjälp
hon kunde lämna. Dora, nätt och prydlig i sin stärkta vita klän-
ning och sitt svarta förkläde, satt inne i förmaket hos herrarna och
damerna i skyddsföreningen, svarade sedesamt, när man talade till
henne, teg, när ingen sade någonting åt henne, och uppförde sig
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
