Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
Men på er alla dock växa gräsen,
Där susa skogar, där brusar älf,
Och på er alla dock lefva väsen,
Hvart enda, en gnista af honom själf.
Där klappa hjärtan, som honom ana,
Där födas tankar, som honom spana;
I alla världar, från pol in till pol,
Det minsta kräk har sin stjärnebana
Kring himlarnas urljus, kring solarnas sol.
Det ljuset alla de andra tänder
Och gömmer eld i hvart minsta ting;
Den solen alla de andra sänder
att ila fram i planeters ring.
Hon drager till sig de väseri alla,
som vårda den stråle hon i dem tändt,
Hon låter nya in i dem falla.
Bli världarna mörka, bli rymderna kalla,
Hon låter sin solport för dem stå på glänt.
Jag dyrkar solen, men ej den lilla,
Kring hvilken i svindlande fart vi gå.
Oss synes hon stor, men det är blott en villa,
Det kommer sig däraf, att vi äro små.
Man får icke dyrka det närmaste första,
Ej flödet, men källan, hvarur det går fram.
Det är efter henne allena vi törsta;
Det stora blir smått, när man anar det största
Och vet, att ens aning ej-kommer på skam.
C. W. Böttiger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
