Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
Sorgen äger intet lifsvärde, icke någon
tillvarelserätt i vårt lif. Därför måste den öfvervinnas och
förjagas.
Det gäller först att frigöra oss från den
vidskepliga föreställningen, att sorgen öfver synden i viss
mån kunde bli till godtgörelse. Sådant är icke
möjligt. Det som en gång skett består och kan icke
godtgöras. Oberoende af vår sorg eller glädje
fort-lefva förseelsens negativa följder, till dess de blifvit
öfvervunna af positiva lifsyttringar. En försoning
med Gud kan icke sorgen men väl tront komma
åstad, och vi luttras ej genom botgöring och grämelse
utan därigenom, att vi döma oss själfva och med
upprätt hållning bära vår skuld och dess följder.
Att tro på Gud och döma sig själf hör ihop: vi gifva
Gud rätt, då vi med gladt mod böja oss under
syndens naturnödvändiga följder och tryckta af oket,
söka skapa lif och välsignelse. Att i denna
bemärkelse växa större än vår skuld, det är den enda vägen
till försoning.
Den vanliga åskådningen, att människans sorg
öfver sig själf skulle äga en sedlig drifkraft, hör till
de mest ödesdigra villfarelser. Den motståndslösa
sorgen gentemot smärtan är en yttring af
kraftlöshet och kan endast alstra svaghet. Ty så länge
sorgen varar äro vi personligt odugliga för lifvet.
Den impulsiva afskyn och själfkritiken rycker oss
upp, medan grämelsen dröjer vid det vi beklaga.4
Och hvarje sådant dröjsmål är af ondo. Ty en inre
frigörelse från det vi ha att öfvervinna är det första
steg, som för oss på ett högre plan, därifrån vi
kunna öfverblicka och bedöma förseelsen. Så länge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
