Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
Ett ögonblick rådde en pinsam tystnad, medan
doktor Häussers blick vilade på den unga frun med ett
misstroget och nyfiket uttryck. Han tänkte för sig
själv: "Om jag sade till henne, att jag har för
avsikt att utskriva patienten, vad skulle hon måntro
då svara?" Högt yttrade han:
— Frun kommer att finna patienten något
förändrad, äldre menar jag. Ett allvarligt själsligt
lidande nedbryter helt naturligt också kroppen. Men
som jag redan sagt är hans tillstånd efter
omständigheterna tillfredsställande.
Anna hade blott en tanke, att bli fri från
ovisshetens ångest och utbrast nästan krampaktigt:
— Jag har en bön till er, herr direktör.
— Vad önskar frun?
— Jag ville gärna taga min man med mig hem!
— Det kan inte bli tal om något sådant.
Anna hade en känsla, som om en ventil öppnats i
hennes sammanpressade bröst. Hon andades djupt.
Så fortsatte direktören liksom om han betänkt sig:
— I varje fall vågar jag inte uttala mig med
bestämdhet, innan vi sett, hur ert besök inverkar på
patienten. Senare kunna vi kanske uppfylla er önskan.
Anna tänkte: "Du allsmäktige Gud, då kommer
han ändå hem. Jag anade det, ja, jag visste det nog.
Han’ kommer tillbaka och upptäcker allt!" En
outhärdlig ångest sammansnörde hennes strupe och hon
segnade ned på en bänk i parken, medan
underläkaren gick att underrätta Horstmann om hennes an^
komst.
Då hon fick se Horstmann komma längst nere i
allén började hennes hjärta bulta som om det skulle
kväva henne och det svartnade för hennes ögon. Med
brännande ögon följde hon den lutande gestalten, som
nu börjat gå raskare. Han stödde sig på en käpp
och böjde nu långsamt huvudet till en hälsning.
Hennes ångest brast nu som en såpbubbla och hon greps
av en helt annan känsla. Hon tänkte: "Det är han,
det är Gustaf. Herre Gud! Hans hår är för grått!
Så förändrad han är! Och det är min skuld att
han fått lida så fruktansvärt! Ack, ack, den usla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
