Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samman sina läppar, hon ville icke lyssna till
hjärtats röst; blott en sak hatade och fruktade hon:
fattigdomen med dess bedrövliga, tröstlösa följder!
I detta ögonblick föreföll det henne, som om hon såg,
vad framtiden skulle medföra för henne. Hon
anade, att hon skulle få sömnlösa nätter, i vilka hennes
otillfredsställda ungdom skulle lida och våndas.
Hon anade, att den timme kanske skulle slå, då hon
tröstlöst skulle lyssna efter ett ord från en
människa, som verkligen höll av henne. Hon anade, att
hon kanske en dag skulle plågas av ånger och smärta
vid åsynen av en ung kvinna, som vandrade sin
väg fram, ledsagad av en ung man, som kärleksfullt
log mot henne. Hon anade, att hon skulle
missunna en moder, som vaggade ett barn, som liknade
den, hon älskade.
Och dock ville hon tåla allt! Hon förspillde sitt
liv och gick en säker undergång till mötes. Men sin
stolthet ville hon in i det minsta tillfredsställa, hon
ville beundras av världen. Om hennes skönhet blott
fick en passande ram, gjorde det ingenting, om
hjärtat blödde — —
Efter en timmes förlopp kom fru Düsbach hem,
drypande av regn och väta, men ännu mera förtvivlad
över den förödmjukelse, hon hade utstått. På
denna vandring hade hon måst övervinna sina sista
fördomar. Härtill kom, att hon hos pantlånaren hade
träffat en musiker, som gav lektioner i flera av
hennes bekantas hem. Trots all försiktighet var hon
säker på, att han måste ha igenkänt henne. Hon
var vid ett retsamt humör, medan hon klädde om
sig. Anna tog strax upp portmonnäen ur väskan,
den innehöll omkring 150 mark.
— Men du milde himmel! Är det allt som du har
fått, mamma? Du har ej lämnat fram ringen!
— Tig, oförskämda barn! snäste modern.
— Säg, har du pantsatt ringen eller ej?
— Jag försäkrar dig, att jag belånat den.
Men trots denna försäkran var Anna långt ifrån
övertygad. Följande dag hade frun så stark snuva,
att hon måste intaga sängen. Anna hade legat rätt
länge och satt ännu vid frukosten, då professor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
