Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bara att han sitter rak och gapar med munnen och
drar in en hop luft.
— Ja, det är just det som är så illa, säger min
bekanting. Ryggen är bred, där är gott utrymme för
hela piskslaget. Han slår, så att han tappar andan,
och gapar, och han bränner upp sig invärtes med all
luften.
— Är alltså Tjepkun mer att lita på? frågar jag.
— Ja alldeles säkert, svarar han. Han är bara skinn
och ben, som du ser, och hans rygg är krum som en
skovel, hela slaget kan omöjligt träffa den utan det
tar bara ställvis, och se själv så makligt han ger på
Baksjej, han förivrar sig inte, och han rycker inte
till sig snärten med detsamma utan låter huden svullna
under den. Därför är också Baksjejs hela rygg bukig
och blå som en kittel, inget blod kommer fram och
hela smärtan sitter inne i kroppen på honom, men på
Tjepkuns skinntorra rygg smattrar snärten som på
en stekt spädgris och river upp skinnet, och därför
går all hans värk ut med blodet och han kommer att
ge Baksjej stryk. Begriper du nu?
— Ja, nu förstår jag, sa jag, och jag hade verkligen
också med ens fattat hela den där asiatiska praktiken
och blivit mycket intresserad av den.
— Och så det allra viktigaste, undervisade mig min
bekanting, titta så den där fördömda Tjepkun håller
takten. Se bara: han ger och han tar emot, och då han
tar emot blinkar han med ögonen — det är lättare än
att glo stint som Baksjej, och Tjepkun har bitit ihop
tänderna och pressat ihop läpparna och det är också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
