Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag tagit sats och hoppat ner från grenen och hängde
där, förrän jag redan låg på marken, och framför mig
stod en zigenare med en kniv och skrattade — kritvita
tänder hade han som rent lyste i det kolsvarta ansiktet.
— Vad gör du, din gynnare? säger han.
— Angår det dig?
— Är livet svårt för dig? envisas han.
— Tydligt att det inte är sockersött, säger jag.
— Men varför skall du själv hänga dig, kom bara,
säger han, och lev ihop med oss, då kan du åtminstone
bli hängd av andra.
— Vad är ni för ena och vad lever ni av? Är ni
inte tjuvar, eller hur?
— Joo, säger han, vi är både tjuvar och bedragare.
— Ja där ser du, säger jag, och när det så faller
sig sticker ni visst ihjäl folk också, eller hur?
— Jo det händer, säger han, vi gör sådant ock.
Jag funderade och funderade. Hur skulle jag göra?
Därhemma skulle det bli detsamma dag ut och dag in,
ligga på knä på vägen och knacka och knacka, och jag
hade redan valkar på knäna av den hanteringen, och
aldrig hörde jag annat än gyckel om att tysken, den
ledingen, hade dömt mig till att knacka ett helt
stenberg för kattsvansens skull. Alla människor skrattade
åt mig. "Och du som ändå kallas räddarn", sade de,
"du har ju räddat livet på herrskapet."
Nej jag stod inte ut, och det begrep jag ju att ifall
jag inte hängde mig så skulle jag få lov att vända
tillbaka till eländet, och därför grät jag först en tår och
sen slog jag till och gick in på att bli rövare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
