Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Poesi och naturkunskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346
Om det också finnes en skilnad mellan naturkunskap
och naturlagarnes utforskande, samma skilnad
som mellan målet och vägen, så är likväl den
förra alltid sjelfva resultatet eller frukten af
den sednare. Det torde derför vid naturkunskaps
inläggande i skaldestycken icke vara lätt att hålla
medelvägen och undvika den klippa, på hvilken man
så lätt kan stranda och som heter lärodikt eller
åtminstone torr skildring. Schillers fina smak skulle,
äfven om han egt Göthes naturvetenskapliga insigter,
alltid hafva förstått undvika densamma; hans rena,
kärleksfulla och snillrika själ hade icke behof af
att doppa penseln djupt i sinneverldens färger; en
lätt fårgdoft var tillräcklig att gifva lif åt hans
gestalter och situationer.
Han bar sin skatt inom sig och lånade af den
yttre verlden endast kärlet, hvari han bjöd oss
den. Han gjorde, i ordets ädlaste betydelse,
menniskan till skapelsens krona, bredvid hvilken
han blott låter oss se jemnt så mycket af den
öfriga verlden, som erfordras för att åt menniskan
skapa en omgifning. Schiller gifver sitt eget inre,
han sätter icke sin ära i att måla och visa oss det
yttre. Fördenskull sakna vi särdeles i hans dikter och
dramatiska skapelser icke insigter i naturen. Till
den grad, hans personlighet som skald behöfde dem,
egde han dem och mottog tacksamt ur främmande hand,
såsom ofvan citerade rader vittna, hvad som saknades
honom sjelf.
Med verklig glädje har jag af nämnde rader, hvilka
kasta ett klart ljus öfver Schillers skaldenatur,
tagit mig anledning, att inlåta mig på hans
förhållande till naturkunskapen, och jag kan icke
underlåta, att här hänvisa tjll hans s. k. xenie
’Naturforskaren och transcendentalfilosofen1.
"Er hör fiendskap till! Ännu för tidigt J sämjens;
Men om J skiljen er åt, då först sanningen skönjs."
Här framstår Schiller icke allenast som den vise,
utan snart sagdt som siare, ty först efter hans död
inträdde naturfilosofins olycksaliga period, som har
bragt så mycken dårskap till lifvet. ’Förbundet kom
för tidigt1, ty det skall först då blifva möjligt att
sluta ett sådant, när man kommit den utomordentligt
enkla utgångspunkten för naturkrafternas verkningar
ännu närmare på spåren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
