Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spår af större förändringar i människans kroppsbyggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Människokroppens hårfattigdom bidrager i väsentlig
mån att gifva den nutida människan ett från de öfriga
djuren högst afvikande utseende. Att dock ej detta alltid
varit förhållandet, utan att våra stamformer en gång varit
utrustade med en rikare hårbeklädnad, därom vitna
följande fakta.
Under 6:te månaden är människofostret öfver i det
närmaste hela kroppen, med undantag af de röda
läppkanterna, fotsulorna och händernas insidor, tätt betäckt
med fina ullhår, anordnade och riktade på samma sätt
som de spridda håren å den fullvuxna människans kropp.
Just den omständigheten, att fotsulorna och händernas
insidor däremot äro nakna, liksom de motsvarande delarne
hos de lägre däggdjuren, visar tydligt, att fostrets
hårbetäckning måste motsvara den första beständiga
hårbetäckningen hos de djur, hvilka födas hårbeklädda. Äfven i
detta fall uppenbarar fosterutvecklingen för oss ett drag
ur våra stamformers historia.
Tillfälligtvis kan denna fostrets hårbeklädnad
bibehållas och vidare utbildas äfven efter födelsen och gifver
då upphof till den täta hårbeklädnad, som utmärker de
s. k. "hårmänniskorna". Denna abnormitet, af hvilken
ganska talrika fall äro kända, måste därför stämplas såsom
atavism, eller tillfälligt återuppträdande af en egenskap,
som utmärkt våra aflägsnare förfäder. Normalt
förekommer däremot en rikare hårväxt öfver hela kroppen hos
vissa folkstammar, såsom t. ex. de bekanta Aïnos från de
nordliga japanska öarne samt några australiska stammar.
Ett bevis för, att de spridda håren å vår kropp äro
rester af en fordom rikare hårbetäckning, kan föröfrigt
hvar och en finna genom att undersöka sin egen arm. På
en hunds framben har håret en tvärstäld riktning, en
anordning, som i likhet med rygghårets utan tvifvel är
fördelaktig, enär den befordrar rägnets afflytande, då hunden
ligger på marken. På armen af de människolika aporna
vetta hårens spetsar tillsammans mot en punkt på
armbågen. Sålunda äro de på öfverarmen riktade nedåt,
på underarmen däremot mer eller mindre uppåt. Äfven
här är hårets riktning den fördelaktigaste att befordra
rägnets afflytande, ty åtminstone om Orangen vet man,
att den i hvilande tillstånd plägar hålla armarne böjda,
med händerna knäpta kring någon gren eller öfver djurets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
