Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen för tillvaron. Naturligt urval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att värkligen en stor kontinents växter och djur i
sin hårda konkurrens nått en jämförelsevis hög grad af
förädling, bevisas bl. a. af den omständigheten, att de från
Europa till Australien och Nya Zeeland införda djuren och
växterna icke blott trifvas där utan till och med äro på
väg att utrota en stor del af de där inhemska arterna,
som haft en vida mindre konkurrens att bestå och därför
äro föga härdade i kampen.
Fastän i ofantligt många fall de förändrade
afkomlingarne måste ha undanträngt sina stamformer och
föranledt deras utdöende — endast på detta sätt kunna de
stora luckorna i djurrikets system förklaras — så måste
man å andra sidan äfven tänka sig fall, där ett sådant
undanträngande ej ägt rum. Det ligger i sakens natur,
att i trakter, där naturförhållandena ej alls gifva den
förändrade afkomlingen något företräde, något utrotande af
den oförändrade stamformen ej kan komma i fråga. Om
t. ex af en getart en varietet har utbildats, som med
större skicklighet än de öfriga klättrar i höga,
svårtillgängliga bärg, så fins ingen anledning att vänta, att denna
varietet skall uttränga sin oförändrade stamform på
låglandet. Vi kunna af detta exempel inse, hvarför de
förändrade afkomlingarne ej alltid utrota sina stamformer,
på samma gång som vi däri kunna se en förklaring till,
att vissa djurformer kunnat bibehålla sig nästan
oförändrade genom ofantliga tiderymder. Förklaringen är helt
enkelt den, att de forhållanden, under hvilka dessa
djurformer lefvat, alltjämt varit fördelaktigare för den
oförändrade stamformen än för de varieteter, till hvilka han
gifvit upphof.
Ehuru kampen för tillvaron och det naturliga urvalet
förmå förklara de flesta enskildheter i djurformernas
ombildning, äro de otillräckliga, då det gäller att finna en
rimlig förklaringsgrund till de olikheter könen emellan,
hvilka man plägar benämna "sekundära könskaraktärer"
eller könskännetecken af andra ordningen. Hanarne af de
flesta djurarter afvika på ett eller annat sätt från honorna
vare sig genom betydligare storlek och styrka eller genom
särskilda vapen, prunkande färger, sångförmåga o. s. v.
Hanarne täfla nämligen lifligt om honorna. Ofta kommer
det till blodiga strider, däri horn (hjortar) och sporrar
(tuppar) spela hufvudrolen. Stundom är denna täflan af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
