Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
397
se gamla vänner omkring mig. Det skall blifva ett gladt och muntert
bröllop, det kan jag på förhand försäkra. Varmt och hjärtligt
välkommen ...»
Det andra var från D. D—m, och visar huru föga en människa
i nödens tid förstår sig själf. (Jag meddelar det här nedan, till en
lär-dorn och varning för andra att icke blifva slafvar under sina känslor.)
»...Mig tyckes stundom, som vore jag en gåta för mig själf—en
mörk, dyster gåta, hvars lösning en gång troligen blir sorglig. Till
världen hör jag icke, men — jag vet icke heller, om jag hörer
himmelen till. Jag vet väl, att något »mellantillstånd» mellan de båda
icke finnes. Men just därför är jag mig själf en gåta, ty då jag icke
är en hel kristen, hvad är jag då? Mig fattas denna innerliga glödande
kärlek till Kristus och till bröderna, denna undergifna glädje, denna
segerrika kraft, denna jämna, saliga frid, som måste vara en sann kristens
lott och frukt. Jag älskar väl de lefvande kristna långt mer än
världen, men kanske blott därför, att de gifva mig mer kärlek och
tillfredsställelse än hvad världen ger. Och på det hela älskar jag
ingendera. Rätt och fullt älskar jag ingen, intet, hvarken andra eller mig
själf. Mitt lif är ett »drönarlif» utan mål, utan verkligt lif. Likt en
maskin sättes jag i rörelse af yttre förhållanden, men det inre lifvet
felas mig. Jag är lik ett ur, som stannat; ruskar man det, så knäpper
det till och går — för några ögonblick; men strax därpå är allt åter
tyst. Mig fattas detta, jag vet icke hvad, som gör att ett fullt
oskadadt och uppdraget ur går så jämnt och säkert.
Och det underligaste är mina hastiga omkastningar från glädje till
sorg, och tvärtom. Så t. ex. när jag i söndags middag hemkom från
kyrkan, knäföll jag vid min soffa, hade ett det ljufvaste, saligaste
samtal med den dyre Frälsaren samt kände mig varm och lifvad af hans
outgrundliga kärlek. Jag var lycklig. Men — på e. m. var jag åter
samma vanliga, underliga, kalla människa som på morgonen.
Huru skall jag kunna blifva annorlunda? Hvad fattas mig? Må
Herren utrannsaka mig och fä veta mitt hjärta! Du käre, store
barmhärtige Gud, du har ju lofvat att hjälpa dem som anropa dig! Herre»
hör mig nu, just därför att jag icke är sådan jag borde vara!
Ja, jag vill tro min Gud om godt. Väl är jag den eländigaste
och uslaste bland alla som legat vid hans fötter; men han har dock
lofvat nåd åt dem, som vilja låta försona sig med honom. Och det
vill jag! »Herre, jag tror, hjälp min otro»; jag vill ej fråga efter hvad
känslan än må säga ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
