Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Titel och innehåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRORD.
Få länder äga en rikare och härligare natur än vårt
eget. Kännedomen om denna, kärleken till denna måste i hög
grad bidraga till höjandet af fosterlandskärleken — en af de
ädlaste af alla känslor.
Böra vi då icke lära känna naturen, böra vi icke hos
våra barn söka väcka kärlek dertill, söka öppna deras ögon
och öron, så att de icke gå genom lijvet oberörda af mycket
af det härligaste som detta har att bjuda på?
Intresset för naturen är en gudagåfva, som väl icke helt
saknas hos någon människa. Nästan alla barn glädjas åt
djur och blommor. I regeln riktas dock hågen snart åt
andra håll, och föga göres för att vidmakthålla det medfödda
natursinnet. För den, som förlorat detta sinne, har ock lijvet
förlorat en af sina rikaste och ädlaste glädjekällor. Den som
har förmågan att se det stora, sköna och underbara i
naturen, behöfver aldrig känna ledsnad. Hvarje fågel, hvarje
insekt och blomma är hans vän, och känner han dem, är han
aldrig ensam.
För att kunna rätt förstå och njuta af naturen fordras
en viss inblick deri, en inblick som emellertid få kunna
förvärfva sig utan ledning. Den liknöjdhet för vårt djurlif som
man — sorgligt att säga — så ofta finner, kan svårligen
bero på annat än bristen på sådan ledning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
