Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning - Lågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vi om natten ej kunna finna strykstickslådan, och huru
öfvermodigt behandla vi ej dessa skenbart obetydliga
ting, när vi ha dem i våra händer! Detta öde har
hvarje ny uppfinning, som tillfredsställer något mer
än en öfverflödig lyx. Man är ej tacksam mot jernet
för lien och tänker ej på plogen, då man har bröd. När
de gamla i prometeussagan tillskrifva elden gudomligt
ursprung och tala om honom som Zeus’ egendom, hvilken
måst röfvas med list, äro de tacksammare än vi,
ty i Prometeus vörda de uppfinnaren af konsten att
uppgöra eld.
Huru gammal konsten att framkalla eld än må vara,
har hon dock utbildat sig mycket långsamt, och hennes
nu varande höga ståndpunkt tillhör den senare tiden,
ja, de vigtigaste uppfinningarna inom detta område äro
först i våra dagar gjorda. Afkläda vi prometeussagan
hennes poetiska drägt och vilja vi deri endast se
ett förherligande af en lycklig upptäckt, fråga vi
ovilkorligt: huru lyckades det den gudomlige Prometeus
att skänka menskligheten elden? Hvilket sätt använde
han att framkalla honom? Att Japetos’ son ej hemtade
tändstickor från Olympen i ferulabuskens ihåliga stam,
eller att hans upptäckt ej kunde ha bestått deruti,
att han underhöll elden, som blixten tände i skogen,
är väl tydligt, om också den fromhet, hvarmed man
vårdade den heliga elden, hvilken enligt flera folks
religiösa bruk ej fick slockna, är en antydan om den
omsorg, man använde på underhållandet af den eld,
som man ej kunde efter behag eller utan mycken möda
skaffa sig.
Elden, af de gamla ansedd som ett af de fyra
verldsdanande elementen, är i vår tids uppfattning
ingenting annat än ett med utveckling af värme
och ljus förenadt kemiskt förlopp. Om vi kasta en
tillräcklig mängd jernfilspån i smältande svafvel,
blir massan snart rödglödgande. Jernet förenas med
svaflet till svafveljern, och vid deras kemiska
förening utvecklas så mycket värme, att massan
upphettas till rödglödgning. Lika mått klorgas och
vätgas kunna i ett mörkt rum utan fara blandas i en
flaska; men belyses gasblandningen af en solstråle,
antändas gaserna och förenas till klorvätegas,
hvarvid genom den starka värmeutvecklingen gaserna
så betydligt utvidgas, att flaskan med en knall
sönderspränges. Kalium, metallen i potaska, tändes när
det kastas på vatten, emedan det förenas med vattnets
syre, och den bortgående vätgasen antändes genom
den starka utveckling af värme, som dervid uppstår.
Vid dessa, liksom vid andra förbränningar, eller
i allmänhet vid eldfenomen, är den kemiska kraften
orsaken till ljus- och värmeutvecklingen. Vi kunna
säga, att jernet förbrändes i svaflet, vätet i
klorgasen, kaliet i syret; men vi inskränka ordet
förbränning i vanligt tal till förbränning i syre
eller till syrsättning, när denna eger rum med
utveckling af ljus och värme.
Lågan. Om den brinnande kroppen är gasformig, såsom
väte, lysgas o. s. v., sker förbränningen med låga,
men är han en fast kropp, glöder eller glimmar han
endast, frambringar på sin höjd gnistkastning, men
aldrig någon låga. Jern brinner i ren syrgas med
praktfullt ljus, lika så silfver- och koppartråd,
om en stark elektrisk urladdning sker igenom dem,
men dervid uppstår ingen låga, endast glödande
metallflisor kringkastas som gnistor. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
