Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Legeringar - Guldslageriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Legeringar. Guldet legerar sig med flera metaller,
dock ha blott dess legeringar med koppar och
silfver någon betydelse; dessutom användes till
bijuteriarbeten en legering af 5–6 delar guld och 1
del jern, s. k. gråguld. Med qvicksilfver förenar det
sig märkvärdigt lätt till ett amalgam. Ett stycke
guld, t. ex. en ring, behöfver blott ett ögonblick
vara i beröring med qvicksilfver för att svälla upp
till oformlighet. I följd af sin mjukhet och sitt
höga värde fordrar guldet ännu mera än silfret
en tillsats, som gör det hårdare och billigare,
hvarför det ock nästan alltid förarbetas i form
af en legering med koppar och silfver. Till och
med det mjukaste dukatguld innehåller ännu alltid
ungefär 2 procent koppar. Legeringen med koppar
kallas den röda, med silfver den hvita och med båda
metallerna den blandade karateringen. Tillsatsen af
koppar eller silfver ar stundom ganska ansenlig, då
t. ex. redan 14-karatigt guld användes till finare
arbeten. Uttrycket »14-karatigt» betyder, att af 24
delar af legeringen (l mark = 24 karat) äro 14 delar
guld och 10 delar främmande metall. Till smycken af
mindre värde förarbetas deremot ett sämre, 6-, 4- och
3-karatigt guld. I detta fall måste man gifva ytan
ett bättre utseende genom att förgylla henne. Den
hvita karateringen användes sällan, emedan sådant
guld får ett messingsgult utseende; oftare begagnas
den röda och ännu oftare den blandade karateringen
med mycket olika proportioner mellan silfret och
kopparn, allt efter som man önskar en färgton, som
går mera i gult eller rödt. I synnerhet har man
för bijuteriarbeten sökt genom olika legeringar
framställa olika färgnyanser för att genom deras
sammanställning höja effekten. Utom det röda och
gula guldet förarbetar man äfven det grå, hvilket
genom ändring af den med guldet legerade jern- eller
stålmängden blir mera blåaktigt (blått guld). En
legering af 7 delar koppar och 3 delar silfver är
grönaktigt gul, men synes vid sammanställning med
rödt guld blekgrön (grönt guld). Genom användning
af rent silfver eller platina ökar man äfven denna
färgskala med den hvita färgen.
Legeringen med koppar eller silfver gör guldet, som
oaktadt sin mjukhet hör till de mest svårsmälta
metallerna, mycket mera lättflytande. Gjutna
guldartiklar framställas ej, dels i följd af metallens
höga pris, dels derför att han vid afkylningen mycket
starkt sammandrager sig. Man gjuter derför merendels
guldet blott i stänger och utarbetar dessa vidare
genom sträckning, hamring o. s. v. Om man undantar
myntet, är guldets användning till massiva föremål
i våra tider i allmänhet mycket ringa. Den ena af
guldets hufvuddygder, dess ofantliga tänjbarhet,
gör det möjligt att anbringa den ädla metallen i så
otroligt tunna lager, att han till och med blir ett
billigt, ofta användbart ämne.
Guldslageriet, som har till uppgift att utslå guldet,
silfret o. s. v. i de tunnaste blad, har sedan äldre
tider varit kändt, och det gamla påståendet, att man
kan slå ut en dukat så mycket, att man dermed skulle
kunna förgylla en häst och hans ryttare, är ingen
öfverdrift. Guldslagaren bearbetar dels fint guld, dels
sådant, som har en ringa tillsats (1/80) af silfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
