Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stålet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i fråga varande metallerna för att såmedelst
förbättra det samma, eller ock innebära de ingenting
alls, utan äro helt och hållet godtyckliga, som
t. ex. förhållandet var med det s. k. aluminiumstålet,
i hvilket ingen enda kemist förmådde upptäcka något
aluminium. I allmänhet har ganska litet blifvit
vunnet med dessa legeringsförsök, hvaribland många
blefvo ganska kortlifvade. Mesta uppseendet väckte
måhända den yngsta stålpretendenten, volframstålet,
som uppträdde 1856. Tenngrufvorna Altenberg och
Zinnwald innehålla ett mineral, benämdt volfram, som,
bestående förnämligast af volframsyrad mangan-
och jernoxidul samt smittadt med svafvel och arsenik,
före nämda år saknat all teknisk användning. Genom
mineralets rostning utdrifvas sistnämda begge ämnen,
hvarefter den rostade massan behandlas med saltsyra,
som upplöser de båda metalloxiderna, men lemnar
volframsyran olöst som ett gult pulver. Genom glödning
med kol reduceras detta pulver, och man erhåller
sålunda den mycket trögsmälta volframmetallen i form
af en ganska otät, svampig massa. På föranstaltande
af bergverksegaren Jakob i Wien gjordes nu, icke
utan framgång, åtskilliga försök att legera detta
metalliska ämne med stål. En tillsats af 5 procent
volfram befans göra stålet hårdare och fastare
än det bästa engelska gjutstål. Den nya varan kom
derefter någon tid mycket i ropet och förklarades
gifva särdeles uthålliga och förträffliga skärande
verktyg. Emellertid förspordes från andra håll
klagan öfver svårigheten att bearbeta volframstålet,
och nu mera får man endast ganska sällan höra
det omtalas. Men deremot har man nu att berätta
om några nyligen gjorda lyckade försök att genom
tillsats af volfram bereda mycket hårdt gjutjern. På
senare tid har man funnit, att äfven ett annat
element, nämligen qväfvet, vid stålberedningen
spelar en rol, och måhända äfven en ganska vigtig
rol. Sedan uppmärksamheten en gång blifvit fäst
derpå, har man i hvarje undersökt stålsort jemte
kol äfven påträffat qväfve, och sålunda skulle man
på ett enkelt sätt kunna förklara den sedan långt
tillbaka gjorda erfarenheten, att vissa ämnen, såsom
horn. klöfvar, ben, blodlutsalt m. m., hvilka alla
innehålla qväfve, äro så kraftigt verkande medel vid
s. k. sätthärdning, hvilken ej är någonting annat
än en ganska ytlig stålbränning af redan färdiga
jernartiklar. Att kopparskilvor kunna förstålas
medelst en salmiakhaltig jernlösning, synes till
och med bevisa möjligheten af ett kemiskt rent
qväfvejern med fullkomligt stålartade egenskaper. Som
redan blifvit anmärkt, har man dock ännu ej lyckats
sammanbringa alla hit hörande rön och erfarenheter
till ett vetenskapligt helt, och sålunda måste
vi tills vidare låta kolhalten gälla som mått för
bedömande af olika stålsorters hårdhetsgrad. Stålet,
hvilket, såsom ett mellanting mellan stångjern
och tackjern, delar det förras vallbarnet och i
smältbarhet kommer det senare mer eller mindre
nära, har äfven en, visserligen ganska föränderlig
kolhart, som är större än stångjernets och mindre
än tackjernets. I föreningarna mellan jern och kol
ser det nästan ut, som skulle lagen om de bestämda
vigtproportionerna, ehuru ansedd som hela kemins
grundval, ha förlorat sin gällande kraft. Till det
allra mjukaste jern, som endast innehåller spår af
kol, kan man i helt små
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
