Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jerntillverkningens början och utveckling - Jern och kol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna riktning utgör den eldning med gas, hvilken,
såsom längre fram skall närmare visas, möjliggör
begagnandet af det uslaste bränsle.
Jern och kol. Men innan vi gå vidare, måste vi
närmare skärskåda det ämne, hvarom här talas, oeh
först söka svar på den frågan: Hvad är jernet? Det
förhåller sig med jernet på ett särdeles egendomligt
sätt. Medan vi i fråga om koppar, zink, silfver
o. s. v. lägga vigt derpå, att metallen är så fri
från andra ämnen, så kemiskt ren som möjligt, finnes
inom hela det tekniska området ej en enda bit rent
jern. Sådant jern erhålles ej med våra smältnings-
och färskningsmetoder, men äfven om det kunde
erhållas, skulle det vara oanvändbart. Till och med
för den sämsta knif vore fullkomligt ren jernmetall
ett alldeles för vekt material. För att jernet må
erhålla fasthet, styrka o. s. v., måste ett annat ämne
komma till, och detta ämne är kol. Kolet står till
jernet i ett frändskapsförhållande som till ingen
annan metall. Få torra vägen, genom upphettning,
intränger det i metallens inre och förändrar, allt
efter sin myckenhet, hans natur. Under årtusenden
har med lämpliga metoder brukbart jern tillverkats,
utan att man haft den ringaste aning om, hvarför
man borde gå så till väga och ej annorlunda. Hvilken
annan föreställning härom skulle väl den forne smeden
eller smärtaren kunnat göra sig än ungefärligen den,
att elden utdrifver jernet ur malmen? Sedan kom den
nyare kemin, som, börjande med syrets upptäckt, lärde,
att somliga malmer äro metalloxider, föreningar mellan
metall och syre, samt att i smälthetta kol och syre
förena sig med hvarandra till ett ämne, som bortgår i
gasform, lemnande metallen ensam qvar. Detta var nu
godt och väl, hvad de öfriga metallerna beträffar,
men för jernet räckte förklaringen ej till. Denna
metalls alldeles egna förhållande till kolet måste
först blifva kändt, innan man kunde komma på det klara
med hans smältningsteori. Det är verkligen en stor
lycka, att man allt ifrån urminnes tid ej känt till
något annat medel för erhållande af en sträng hetta än
ved och kol, ty derigenom tvangs man att till bränsle
vid sina smältningar använda ämnen, som, utan att
man visste något derom, gjorde äfven en annan och en
tredje tjenst, hvarförutan det torde ha fallit sig
ganska svårt att frambringa ett användbart jern. När
nämligen jernmalm glödgades med kol i förut beskrifna
smärre ugnar, bildades ett koljern, som, än mera likt
stångjern, än närmande sig stål, var i begge fallen
smidbart, men, emedan jern i denna form är högst
svårsmält, då aldrig kunde erhållas annat än som en
mer eller mindre hopbakad, degig massa, hvaremot i en
senare tid, när man lärt sig arbeta med högre ugnar,
af redan förut anförda orsaker erhölls ett jern med
större kolhalt och andra fysiska egenskaper, det
qvickilytande tackjernet, som, emedan det ej låter
smida sig, utan under hammaren faller sönder i bitar,
säkerligen till en början ej betraktades med blida
ögon. Men man falde likväl ej modet, man tillgrep
åter tvångsmedlet eld, och huru man nu smälte och
hamrade och bearbetade den motspänstiga massan,
fick man henne slutligen spak och seg:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
