Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bränning och röstning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gedigen metall erhålles nämligen en större eller
mindre mängd smält svafvelmetall, kallad skärsten,
som emellertid ej är att förkasta, utan, sedan
han genom rostning befriats från ytterligare en stor
del af svaflet, å nyo smältes.
Sedan vi sålunda i korthet omnämt, hvari
smältningsprocessen egentligen består, böra vi äfven
kasta en blick på det vid denna process erhållna
affallet, slaggen, denna oundgängliga biprodukt,
som, ehuru ordet så ofta begagnas för att beteckna
allt onyttigt och värdelöst, är för bruksarbetaren
ett högst vigtigt ämne och i de allra flesta fall,
långt ifrån att vara ett besvärligt bihang, på ett
väsentligt sätt underlättar processen eller rent af
utgör ett nödvändigt vilkor för att han skall lyckas.
Slagger och flusser. Slaggerna bestå dels af de ämnen,
gångarter, hvarmed den rena malmen alltid förekommer
mer eller mindre blandad och som genom upphettningen
smält, dels af främmande tillsatser, flusser. Ofta är
nämligen den gångart, hvari en malm förekommer, allt
för trögsmält för att ensam kunna bilda en passande
slagg. Har man tillgång på malmer af olika slag,
hvilkas gångarter underlätta hvarandras smältning,
betjenar man sig af denna fördel genom att blanda
(beskicka) de olika malmerna i lämplig proportion, då
man sålunda stundom lyckas erhålla en beskickning, som
smälter ledigt iitan alla främmande tillsatser. Men
om denna utväg ej står öppen eller åtminstone ej
gör till fyllest, tillgriper man flusser, hvilkas
art och myckenhet måste lämpas efter malmernas
beskaffenhet och således kunna för olika fall vara
mycket olika. Fördelen af en någorlunda lättsmält,
qvickflytande slagg är, att den smälta metallen,
såsom tyngst, kan obehindradt samla sig under den
likaledes smälta, honom åtföljande slaggen, som
sålunda skyddar för blästerns inverkan, hvilken går
ut på att å nyo oxidera honom. Ty blir nu metallen
oxiderad, hvartill hos honom benägenhet visst icke
felas, går han in i slaggen samt är i och med det
samma ohjelpligt förlorad. Af det nu sagda följer,
att slaggen ej får vara allt för lättsmält, så
att han rinner sin väg, innan han fullgjort sitt
åliggande att under passerandet genom smältugnens
nedre delar behörigen skydda metallen. Å andra sidan
böra trögsmälta och segflytande slagger undvikas,
emedan äfven de vålla hvarjehanda olägenheter.
De flusser, som för olika fall förnämligast användas,
äro: kalksten och andra kalkrika mineral eller
bergarter, såsom gips, tungspat, flusspat; kiselsyra,
dels som qvarts, dels i åtskilliga kiselsyrerika
föreningar, såsom hornblende, fältspat o. s. v., men
i synnerhet slagger och leraktiga ämnen. Mera i smått
förekomma äfven tillsatser af koksalt, potaska, borax,
glaubersalt och salpeter. Ofta har smältaren på
närmaste håll i slagger från föregående smältningar,
i kratser, hyttrök o. s. v., materialet till sina, i
synnerhet kiselsyrehaltiga tillsatser, genom hvilkas
användning den dubbla fördelen ei sällan vinnes,
att så väl smältningen går ledigt, som ock en del af
den metallhalt, dessa ämnen ännu ha i behåll, kommer
henne till godo.
Beskickningens rätta ordnande är en högst vigtig sak,
ty derpå bero väsentligen smältningens goda gång och
metallens lönande resultat. Här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
