Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Fotografi och reproduktionsteknik, av John Hertzberg - Fotografien, dess utveckling och tillämpningar - Äldre iakttagelser rörande ljusets kemiska verkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
678
FOTOGRAFI OCH REPRODUKTIONSTEKNIK.
och redan sommaren 1835 hade han kommit så långt, att han direkt genom timslånga
exponeringar i kameran kunde erhålla bilder.
Under de närmast följande åren sysslade Talbot endast undantagsvis med
fotografiska försök, men då i början av januari 1839 preliminära meddelanden om Daguerres
uppfinning gick genom tidningarna — varvid emellertid inga som helst detaljer
offentliggjordes — återupptog han sina försök och i ett brev till Royal Society den 30 jan.
1839 meddelar han dessa och offentliggjorde samtidigt i ett särtryck av Royal Societys
handlingar sin metod, som han kallade »photogenic drawing». Detta förfarande avsåg
direkt framställning av bilder genom mycket lång exponering i kameran. År 1840
uppfann Talbot ett framkallningsförfarande, som han kallade kallotypi. Ett papper
impregnerades med jodsilver, exponerades i
kameran och framkallades med en lösning,
som innehöll gallussyra och silvernitrat; efter
fixering och torkning framställdes efter den
på detta sätt erhållna negativa bilden
positiva avtryck, genom att klorsilverpapper
belystes i kontakt under negativet. Kallotypien
eller talbottypien, som förfarandet vanligen
efter sin uppfinnare benämnes, beskrevs
fullständigt av Talbot i Royal Society juni
1841. Fördelen med detta förfarande var
att man kunde framställa ett önskat antal
positiva kopior efter det en gång erhållna
negativet. Utom Englands gränser fick
emellertid talbottypien föga användning;
den ställdes fullständigt i skuggan av
daguerreotypien. Orsaken härtill var främst,
att de medelst talbottypien framställda
bilderna icke på långt när visade samma
detaljrikedom och finess som
daguerreo-typerna. På grund av papperets i genom-
sikt framträdande struktur fingo bilderna ett kornigt utseende, vilket icke tilltalade
den tidens smak. Att emellertid vackra arbeten kunde framställas medelst denna
metod visar fig. 735, som är en reproduktion efter en av engelsmannen O. D. Hill
omkring 1844 framställd talbottyp.
På grund av den nämnda korniga strukturen är papperet icke något idealiskt material
som underlag för den negativa bilden; kornigheten har nämligen till följd, att de fina
detaljerna till en viss grad gå förlorade, och den bristande transparensen gör att
kopieringen går långsamt. Försök gjordes därför att utbyta papperet mot glas, men då glaset
icke har förmågan att uppsuga lösningar och omedelbart kvarhålla de ljuskänsliga
ämnena, måste det först förses med ett transparent skikt, som äger denna förmåga. Man
försökte för detta ändamål olika ämnen: gummi arabicum, lim, gelatin, stärkelse m. fl.
Det första brukbara negativförfarande på glas uppfanns 1847 av Niepce de Saint Victor,
en kusin till Nicéphore Niepce. Denne använde albumin, äggvita, såsom bindemedel.
En glasskiva övergöts med äggvita, som var försatt med jodkalium och koksalt,
varefter den badades i silvernitratlösning, varvid jodsilver och klorsilver bildades i
äggvite-skiktet. Behandlingen var för övrigt ungefär densamma som vid talbottypien.
Fig. 734. Fox Talbot (* 1800, f 1877).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
