Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Lanthushållningen och dess binäringar, av H. Juhlin Dannfelt - Åkerväxter - Rotfrukter - Sockerväxter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
LANTHUSHÅLLNINGEN OCH DESS BINÄRINGAR.
vid sval och fuktig väderlek, har i senare tid kålrotens odling starkt tilltagit med
undantag dock för trakter (Norrland, Finland), där sommarens korthet giver den snabbvuxnare
rovan företräde.
Rova och kålrot äro mycket utsatta för angrepp av insektlarver och parasitsvampar,
bland vilka klumprotsvampen är synnerligen smittosam och förödande.
Morot, Daucus carota, förekommer — men med träig rot — vild i större delen
av Europa och har tagits i odling i förhistorisk tid. Den tillhörde det gamla Greklands
och Roms köksträdgårdsväxter och torde även ha varit vanlig som sådan under
medeltiden. -I den skandinaviska norden omtalas den som odlad först på 1600-talet. Från
1800-talet har den varit allmänt odlad i alla länder, i åkerbruket till foder dock
jämförelsevis litet på grund av den stora arbetsåtgången till rensning och gallring av de
späda plantorna. Morötter ha dock alltid haft största anseende som foderrotfrukter på
grund av sin begärlighet för djuren, vartill kommer deras högre halt av närande ämnen
och den nyligen påvisade rikedomen på vitaminer.
Av morötter finnes ett stort antal sorter, vilka pläga indelas efter rotens form och
storlek i långa, halvlånga och korta och efter dess färg i röda (egentligare gulröda), gula
och vita. På åker odlas företrädesvis långa vita eller gula.
Palsternackan, Pastinaca sativa, liksom moroten tillhörande de flockblomstrigas
(urnbellaternas) familj och förekommande vild i södra och mellersta delarna av Europa
(i Sverige förvildad), synes på grund av fyndet av dess frö tillsammans med morotsfrö
i fornlämningar (schweiziska pålbyggnader från bronsåldern) hava varit odlad redan i
förhistorisk tid, men torde av äldre författare ha förväxlats med morot. I nutiden är
palsternackan allmän som trädgårdsväxt men odlas trots sitt höga näringsvärde föga på
åker till kreatursfoder, i största omfattning i norra Frankrike och på kanalöarna.
Sockerväxter.
Socker, som i våra dagar räknas som ett viktigt livsmedel, ansågs i äldre tider som
en krydda eller ett njutningsmedel och stod till buds blott i ringa mängd i bihonung
och i ett antal sockerrika växter. Sådana voro sockerhirs, Sorghum saccharatum, sedan
urminnes tid odlad i Kina m. fl. asiatiska länder (sid. 71), sockerrot, Sium sisarum, som
från det gamla Roms tid odlades i Europa, den amerikanska sockerlönnen, allehanda
söta frukter m. fl., men framför allt
Sockerröret, saccharum officinale, ett i tropiskt och subtropiskt klimat växande
gräs, som härstammar från Ostindien och enligt sägnen först blivit känt i Europa genom
Alexander den stores indiska härtåg (326 f. Kr.). I Kina omtalas det som odlat i
3:e årh. f. Kr. Framställning av kristalliserat socker ur dess saft omtalas från Indien
först år 500 e. Kr. Araberna införde i 9:e årh. e. Kr. dess odling till Egypten, Sicilien och
Spanien och spanjorerna i 16:e århundradet till Västindien, där den tack vare ett
gynnsamt klimat och billigt slavarbete fick en så stor omfattning, att den till större delen
fyllde den gamla världens behov av socker, varför odling av sockerrör där starkt minskades.
Denna odling spred sig till alla länder med tillräckligt varmt klimat (-
25° medeltemp.),
men fick under senare delen av 1800-talet utstå svår konkurrens från [-sockerbetsodlingen i Europa, som till allt större del fyllde sockerförbrukningen. Vid världskrigets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
