Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Lanthushållningen och dess binäringar, av H. Juhlin Dannfelt - Åkerväxter - Rotfrukter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
LANTHUSHÅLLNINGEN OCH DESS BINÄRINGAR.
Ännu högre torrämneshalt, 12—15 proc., varav 2/3 socker, finnes hos ett antal nya sorter,
som pläga betecknas som joder sockerbetor. Dessa sorter passa blott för bästa jord i varmt
läge och giva mindre skördemängd än övriga sorter, varför deras odling är mer inskränkt.
Mälardalen är nordgräns för en lönande bet odling.
Sockerbeta, var. saccharifera. Den tyska kemisten Marggrafs i Berlin år
1747 gjorda upptäckt, att vitbetor innehöll o omkring 6 proc, utlösbart socker, ledde till
försök att ur sådana framställa denna vara. Den första fabriken för beredning av
betsocker anlades år 1802 med statsunderstöd av F. C. Achard å Kuhnern i Schlesien, men
framgången av denna fabrikation var ringa, tills avspärrningen av tillförseln av
kolonialsocker under de napoleonska krigen gjorde den lönande. Betorna ha förädlats till
större avkastning av rötter och högre
socker-halt, och odlingen utsträckts, så att den f. n.
upptager omkring 2.1 miljoner hektar och
lämnar omkring 8 miljoner kg socker eller
omkring hälften så mycket som
sockerrörs-odlingen. Största omfattningen har
sockerbetsodlingen i Tyskland, där den år 1925
upptog omkring 400 000 ha och lämnade 1.6
miljoner ton socker. Starkt sockerbetsodlande
äro även Tjeckoslovakien och Ukraina.
I Sverige börjades försök med
sockerberedning av betor i början av 1800-talet.
Efter en kortvarig verksamhet av 3 fabriker
omkring 1840 fick denna odling och industri
fast fot i landet med anläggningen av
betsockerfabriken i Landskrona år 1851 och har
sedan innevarande århundrades början gått
starkt framåt. Odlingen nådde år 1921 sin
toppunkt med en areal av nära 49 000 hektar
och en betskörd av nära 1.5 miljoner ton
betor, vilket översteg landets behov av socker,
men är för närvarande mycket osäker till
följd av övermäktig utländsk konkurrens.
Förädlingen av sockerbetan bedrevs till en början med största framgång i
Frankrike av Louis de Vilmorin, vilken genom urval till fröskörd av sådana rötter, som
genom undersökning av provstycken ur roten visats vara sockerrika, inom kort lyckades
höja sockerhalten till 10—14 proc. Tyska förädlare fäste stor vikt vid såväl rotens
form som dess storlek och lyckades därigenom frambringa stammar, som äro
framstående ej blott i rotmassa utan även i halten socker, f. n. 18—20 proc. Bland de tyska
stammarna vann den, som frambragtes av Rabethge & Giese å Klein-Wanzleben,
största anseende. Klein-Wanzlebenerstammen lädes till grund för en omfattande
fröodling för avsättning av frö även till utlandet och förbättrades ytterligare genom
fortsatt metodiskt urval av W. Rimpau, F. Heine, Gebrüder Dippe i Quedlinburg m. fl.
Andra tyska förädlare, såsom F. Knauer på Gröbers i prov. Sachsen, ha från annat
utgångsmaterial frambragt framstående sockerbetsstammar.
Betorna äro mindre än övriga vanliga arter av rotfrukter utsatta för skador av
djur-och växtparasiter. Där betodlingen får återkomma på samma jord med få års mellan-
Fig. 95. Barres foderbeta. Sockerbeta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
