Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Lanthushållningen och dess binäringar, av H. Juhlin Dannfelt - Åker och äng - Gödsling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
LANTHUSHÅLLNINGEN OCH DESS BINÄRINGAR.
kunde ökas vid pågående fönnultning, och av N. W. Beyerinck m. fl. ådagalades, att
denna kvävevinst berodde på i jorden levande kvävebindande bakterier, av vilka den
sistnämnda renodlade en art, Azotoboater. Då tillika ryssen Winogradsky påvisat
jordbakterier, som förorsaka kvävehaltiga organiska ämnens övergång till ammoniak och
salpetersyra, var uppenbart, vilken stor betydelse bakterielivet i jorden har för
växternas förseende med kvävenäring.
Sedan denna tid är ett mål vid rationellt skött jordbruk att befordra dylika nyttiga
bakteriers verksamhet men motverka den reduktion av salpeter under bildning av fritt
kväve, vilken vid ungefär samma tid påvisades kunna äga rum såväl i gödsel som i jord.
Denna sönderdelning, denitrijikation, som dock ej har den omfattning, som tyska
kemister först antogo, motverkas vid gödsels förvaring därigenom, att gödseln skyddas mot
inträngande av luft, vars syre är nödvändigt för bildandet av salpeter i gödselmassan
och i jorden. Gödseln bör därför vid sin förvaring hållas tillpackad och täckt av ett
jordlager, som utestänger luft men hålles så luckert, att luft intränger och hindrar den
blott vid syrebrist skeende reduktionen av
salpeter.
Upptäckten, att kvävebindande
baljväxt-bakterier ej sällan saknas eller finnas blott
sparsamt i jord, varå baljväxter ej odlats,
såsom särskilt på oodlad mossjord, ledde till
användning av jordympning, d. v. s. påförande
på dylik jord från fält, där baljväxter kort
förut med framgång odlats. Efter förslag av
Fr. Nobbe och L. Hiltner ersattes påförande
av dylik ymp jord med inympning av
renkulturer av baljväxtbakterier eller s. k. nitragin
antingen i jorden eller på utsädet. Sedan det
visats, att baljväxtbakterierna äro olika arter
eller åtminstone till vissa arter av baljväxter tillpassade former, har särskild nitragin
börjat renodlas för olika värdplantor såsom för lupiner, för lucern, klöver, soja m. fl.
Nitragin beredes och fördelas i Sverige från Centralanstalten för jordbruksförsök.
I avseende på olika kväveföreningars lämplighet till gödsling må nämnas, att sedan
Liebigs antagande, att ammoniak vore växternas huvudsakliga näring, visats vara
oriktig, länge en benägenhet rådde att anse, att övriga kväveföreningar måste övergå till
salpetersyra för att kunna tillgodogöras av växterna. Senare tiders undersökningar ha
visat, att ammoniak, som i jorden lätt undergår salpeter jäsning, visserligen i större
mängd verkar giftig på vissa växtarter såsom korn och vete, men däremot är fullt
tjänlig som direkt näring för andra såsom potatis, havre m. fl.
Även beträffande fosforsyra som gödselämne har senare tiders forskning i viss mån
lett till ändrad uppfattning. Särskilt gäller detta trifosfats värde i gödselmedlen.
Utförda undersökningar över olika fosfats gödselverkan ledde på 1890-talet en del forskare
till uppfattningen, att trifosfat, ej blott i mineralfosfat utan även i benmjöl, är så gott
som otillgängligt för växterna, men snart visade O. Kellner, att så är förhållandet
blott vid basisk reaktion hos jorden, varför benmjöl icke bör användas på kalkrik eller
ny kalkad jord. Senare undersökningar ha visat, att fosforsyrans löslighet beror
på hennes mättningsgrad, i det att difosfat intager en mellanställning mellan det
lätt-lösliga mono- och det svårlösliga trifosfatet, men även av inverkan av andra samtidigt
Fig. 21. Baljväxtbakterier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
