Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Sulfitcellulosafabrikationen. Av Erik Öman - Syraberedningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
910
SULFITCELLULOSAFABRIKATIONEN.
na, d. v. s. återstoden efter kisens avrostning, huvudsakligen utgörande järnoxid.
Brändernas vikt kan uppgå till 75 å 80 % av kisens vikt. Vidare kan man aldrig avrosta kisen
fullständigt, utan en avsevärd mängd av svavlet stannar kvar i bränderna — omkring
10 % av svavlet blir härigenom outnyttjat. Då kisen är en billig vara, spela givetvis
frakterna en betydande roll. Till svavlets förmån talar även att kisugnarna äro dyra i
anskaffning, då svavelugnarna, som nu göras roterande och med stor avverkningsförmåga,
äro billiga.
Kisugnarna vid sulfitfabrikationen äro desamma som vid svavelsyrefabrikationen,
och skötseln av dem är också densamma, dock med den skillnaden, att man vid
sulfitfabrikationen vill så mycket som möjligt undvika all oxidation, varför särskild omsorg
här måste ägnas åt gasens kylning. Svavelugnen utföres numera alltid som liggande,
roterande ugn med kontinuerlig inmatning av svavel. Luften insläppes vid ugnens framsida,
där även svavlet inmatas, och luftmängden regleras genom variation i lufthålens area.
Efter ugnen finnes en särskild förbränningskamniare, som gasen från den roterande ugnen
får passera. Här tillsättes sekundärluft för fullständig förbränning av sublimerat svavel.
Det är nämligen så, att temperaturen i förbränningsugnen blir så hög, att svavlets
ångtryck kan bliva avsevärt, varigenom svavel i gasform går med förbränningsgaserna, sedan
syret förbrukats däri. Redan vid 350° är svavlets ångtryck 130 mm., och vid 400° är det
329 mm. Sedan det överdestillerade svavlet genom sekundärlufttillsats blivit fullständigt
förbränt i förbränningskammaren, skall gasblandningen kylas. Tidigare använde man sig
för detta ändamål av synnerligen primitiva och olämpliga anordningar, varför gasens
nedkylning då gick långsamt, och dessutom blev gasen dåligt nedkyld, d. v. s. man kunde
ej sänka dess temperatur så långt som önskligt var. För att få god kylning måste man
ha dels stor kylyta, dels måste gaskanalerna vara smala, så att all gas på kort tid
kommer i beröring med den kalla kylytan. Detta problem har man nu löst genom följande
konstruktion. I den kanal, där gasen stryker fram, nedhänges ett stort antal blyrör i
U-form, och i dessa rör strömmar hela tiden kallt vatten. Dessa blyrör inhängas så tätt,
att de utfylla hela gaskanalen och fylla denna till en viss längd av densamma.
Härigenom måste den varma gasen passera mellan dessa kalla blyrör, och eftersom dessa rör
hänga ganska tätt, kommer gasen att uppdelas på många smala gasströmmar, vilket har
till följd, att kylningen dels sker hastigt och dels till låg temperatur.
För att befria gasen från föroreningar i form av fasta partiklar samt S03 tvättas gasen
i särskilda tvättare. Förorening av fasta partiklar har gasen, då man använder kis, särskilt
om kisen är »stövande». En annan förorening, som man kan få vid användande av en del
kis, är selen, vilken har en menlig inverkan på koksyran under sulfitkoket. Använder man
svavel, så får man så gott som fullständigt ren SO2, endast med en ringa mängd SO3.
Alla dessa föroreningar borttagas i tvättapparaten, som gasen får passera i motström
mot vatten, som i en fin dusch spritsas in i gasen. Detta vatten användes på nytt i
tvättapparaten, och därigenom förlorar man ej SO2, som eljest skulle absorberas av vattnet och
föras bort av detta. Det finnes tvättapparater av många olika konstruktioner, men i
stort sett fungera de på samma sätt.
Kalksten. För kokvätskans beredande erfordras förutom SO2 en viss mängd kalk.
Denna kan man tillsätta antingen i form av kalciumkarbonat eller i form av kalciumoxid
resp, hydrat. Det billigaste är att använda kalciumkarbonat, och härvid är det kalksten,
som man använder. Av kalksten finnes det emellertid en hel del sorter, och man skiljer
mellan lös och hård kalksten samt lättlöslig och svårlöslig kalksten. Det är emellertid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
