Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Sockerfabrikationen. Av Oskar Magnusson - Socker och dess fabrikationshistoria - Sockerarter och deras bildande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOCKER OCH DESS FABRIKATIONSHISTORIA.
653
Till monosackariderna höra förnämligast de i talrika växter och söta frukter
förekommande sockerarterna druvsocker eller glykos samt fruktsocker eller fruktos. På grund
av sin lättlöslighet och svårighet att utkristallisera äro de ej föremål för
framställning i större skala, åtminstone ej i fast tillstånd. Druvsocker i koncentrerad lösning
tillverkas av stärkelsehaltiga råmaterial och benämnes vanligen stärkelsesocker eller
glykos. De ingå som huvudbeståndsdel i honung och i den vanliga hushållssirapen. I
denna senare förekomma de i lika mängd som s. k. invertsocker.
Disackariderna, varav de viktigaste bestå av 12 atomer kol, 22 atomer väte och
11 atomer syre, representeras av maltsocker, mjölksocker och rörsocker. De båda
förstnämnda förekomma, som namnet anger, i malt och mjölk och hava ringa betydelse i
rent tillstånd. Den tredje sockerarten, rörsocker
eller sackaros, har däremot fått en stor och
dominerande betydelse i rent tillstånd på grund av
den lätthet, varmed den kan utvinnas och
avskiljas. Med socker i dagligt tal mena vi därför alltid
sackaros eller rörsocker. Denna sockerart
kristalliserar ur en koncentrerad vattenlösning i stora,
färglösa kristaller tillhörande det monoklina
systemet. Vid upphettning till c:a 160° C smälta
kristallerna till en klar vätska utan sönder delning.
Stegras temperaturen ytterligare till 200°, börjar
sockret sönderdelas under gasutveckling till en
mörkbrun massa, karamelliserat socker, som
besitter en intensiv färgningsförmåga och som därför
fått användning som s. k. sockerkulör. Drives
upphettningen ännu längre, går sönderdelningen
slutligen så långt, att ett blåsigt, glänsande svart
kol återstår.
I vatten löses sackarosen lätt, och lösligheten
stiger med temperaturen. Sackarosens
vattenlösning är i olikhet med kristalliserad sackaros optiskt
aktiv, d. v. s. den vrider svängningsplanet för
polari
serat ljus. Denna företeelse är av synnerligen stor betydelse för särskiljandet av de
ganska likartade sockerarterna samt för deras kvantitativa bestämning, och man
betjänar sig även av densamma inom industrien, sedan man lärt sig konstruera enkla
instrument för uppmätning av vridningen.
Med polariserat ljus menar man sådant ljus, som endast svänger i ett plan.
Ljuset är nämligen en elektromagnetisk vågrörelse, och denna sker ej enbart i ett
plan eller flera parallella plan såsom vid en vattenyta, utan i alla möjliga plan med
gemensam axel, nämligen strålens riktning. Träffar ljusstrålen en speglande
glasskiva under lämplig vinkel, polarisationsvinkeln (fig. 402), återkastas ljusstrålen delvis,
men i denna reflekterade stråle svänger ljuset endast i ett plan, med
svängnings-rörelsen parallell med den speglande ytan; ljuset är med andra ord polariserat. Vid
en viss infallsvinkel kan nämligen en speglande yta endast återkasta ljus, vars
svängningsrörelse är parallell med ytan i fråga. Om denna polariserade stråle ånyo
skall återkastas fullständigt av en spegel nummer två, måste denna spegel vara parallell
med den första. Vrides den ett fjärdedels varv, utsläckes det polariserade ljuset
all
Fig. 402. Enkel spegelanordning för
ljuspolarisation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
