Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Om bränslen. Av Evert Norlin - Fasta bränslen - Koks och förkoksning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FASTA BRÄNSLEN. KOKS OCH FÖRKOKSNING.
489
Renkoksens kolhalt varierar mellan 96.2 och 97.2 %, vätehalten mellan 0.5 och
0.7 %, syrehalten mellan 0.9 och 1.0 %, kvävehalten mellan 0.6 och 1.4 % och
svavelhalten mellan 0.7 och 1.5 %. Kalorimetriska värme värdet hos vatten- och askfri koks
ligger i de flesta fall nära 7 960 kcal.
För koksens praktiska användning äro jämte sammansättning och värmevärde
följande egenskaper av betydelse, nämligen brännbarhet eller förbränningshastighet,
mekanisk hållfasthet och hl-vikt. Förbränningsegenskaperna hava visat’sig till stor del
sammanhänga med styckestorlek och stybbhalt och bero även av eldstadens konstruktion.
Den mekaniska hållfastheten står i visst samband med vikten per hl, så att tyngre koks
är mera hållfast än lättare. Hektolitervikten uppgår vid god kammarugnskoks till
47—51 kg.
Avgaserna från ugnarna ledas till kylare, vari rå tjära och gasvatten avskiljas, samt
till tvättapparater för uttvättning med olika lösningsmedel av ammoniak- och
cyan-föreningar, svavelföreningar samt lägre bensolkolväten. Den erhållna rena gasen samlas
i gasklockor och användes till belysning, gaseldning och till gasmotorer.
Ur råtjära framställes kokt stenkolstjära och lättolja. Ur gasvattnet utvinnes
ammoniak, vilken överföres till kaustik ammoniak och ammoniumsulfat. Lättolja och
urtvättade bensolkolväten destilleras och raffineras till bensol och toluol, varjämte en del
blandningar, t. ex. solventnafta, avsedda till lösningsmedel, framställas. Bensol användes
som tillsats till bensin för bil- och flygmotorer. Bensols effektiva värmevärde är 9 360
och dess spec. vikt 0.8 7 3. Den erhållna lysgasen har följande sammansättning och
värmevärde: väte c:a 50 vol.%, metan c:a 32.5 vol.%, koloxid c:a 7 vol.%, etylenkolväten
c:a 3.5 vol.%, kolsyra c:a 2 vol.%, kväve c:a 2 vol.% och syre c:a 0.5 vol.% samt effektivt
värmevärde c:a 4 800 kcal per m3.
Ur 100 kg gaskol fås c:a 16—19 kg gas, 65—68 kg koks, c:a 5 kg tjära och oljor
samt c:a 8 kg gas vatten.
Vid mera magra kokskol blir koksutbytet något högre och särskilt mängden tjära
mindre, 2—4 kg.
Vid i det föregående beskrivna förkoksningsmetod är temperaturen i ugnarna mycket
hög, och härigenom fås en mycket god, hållfast koks, men utbytet av stenkolstjära och
lättare oljor blir relativt lågt. Metoden benämnes högtemperaturförkoksning. Om man i
lämpliga ugnar utför stenkolets torrd estillation vid avsevärt lägre temperatur, 450—600° C,
blir koksen mera brännbar, men lättare (hl-vikt c:a 35 kg) och mindre hållfast, under det
att utbytet av tjära och oljor blir avsevärt högre, upp till c:a 10 %, beroende på
stenkolens halt av bituminösa ämnen, och tjäran har en sammansättning, som närmar sig
bergoljans. Denna process benämnes lågtemperaturförkoksning och finner tillämpning
i fabriksmässig skala, särskilt i England genom den s. k. »Coalite-processen». Koksen
kallas halvkoks och tjäran »urtjära» eller lågtemperaturtjära.
Kammarugnskoks har i genomsnitt en vattenhalt av 5 %, askhalt 9 % och effektivt
värmevärde 6 800 kcal. Vid lika vatten- och askhalter blir effektiva värmevärdet hos
halvkoks 100—150 kcal högre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
