Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Om bränslen. Av Evert Norlin - Bränslens allmänna egenskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452
OM BRÄNSLEN.
Emellertid är det även i fråga om askan möjligt, att en mindre askhalt, såsom
förhållandena äro vid bränslenas praktiska användning, har några fördelar, nämligen dels
genom katalytisk inverkan på förbränningen och på reaktionerna vid gasalstring i
generatorer och dels genom att tjäna som regulator på förbränningshastigheten (måttlig
slaggbildning på rost o. s. v.).
Som av det föregående framgår, spela askans smältpunkt och sintringsegenskaper
stor roll. Undersökning häröver utföres dels med s. k. Segerkäglor och dels med optisk
pyrometer.
De mineralämnen, som vanligen påträffas i fasta bränslen, äro: silikatef av aluminium,
järn, kalcium, magnesium och alkalier samt fri kiselsyra; sulfater av kalk (= gips) samt
i mindre mängd av barium och järn; karbonatef av kalcium och i mindre mängd av
magnesium, i vissa fall av alkalier; svavelföreningar såsom pyrit och sulfider av jätn och kalcium;
fosfater av kalcium och järn i ringa mängd samt titansyra. Jämte dessa
huvudbeståndsdelar kan ett stort antal andra metaller och metalloider påträffas, om ock i små
mängder, i bränslens aska.
De mineralämnen, som ingå i de fasta bränslena, härstamma dels från jord-,
ler-och sandlagren, som funnits eller svämmat över den plats, där bränslena bildats, dels
från det växtmaterial, varur bränslena alstrats genom torvbildning och förkolning, dels
från vatten, som silat in genom bränslematerialet i olika stadier av dess fortskridande
förkolning. I brunkol, stenkol och antracit finner man dels mera likformigt fördelade
mineralämnen genom hela massan, dels mera askrika stycken, härstammande från till
flötserna gränsande skikt av skiffer eller annan gångart eller i flötserna ingående
mellanskikt av sådan bergart.
Brännbar substans eller organiska ämnen är bränslet i vatten- och askfri form, och
dess mängd i % erhålles genom att från 100 draga summan av vatten- och askhalterna.
I de mera askhaltiga bränslena brunkol, stenkol och antracit benämnes den brännbara
substansen ofta renkol. Den rena bränslesubstansen består huvudsakligen av
grundämnena kol, väte och syre. Allteftersom bränslena äro mera förkolade, ökas kolhalten och
minskas syrehalten, under det att vätehalten först vid stenkol och antracit blir avsevärt
mindre än hos ved och torv. Detta framgår av följande sammanställning:
Kol Väte Syre
Ren bränslesubstans hos: % % %
Ved ’ 44.4 6.2 49.4
Yngre torv 54 6 40
Äldre torv 60 6 34
Brunkol 65-70 5.5-5 20—25
Stenkol 80—90 4.0—5.5 4—15
Antracit 95 2-3 2-3
Den för syrehalten uppgivna procentsiffran har erhållits genom att från 100 draga
summan kol och väte, och i densamma ingår även de små halter svavel och kväve, som
finnas i den brännbara substansen.
Vid sammanställande av analysresultat för ett bränsle är det fördelaktigt att ur de
till det vatten- och askhaltiga bränslet hänförda analysvärdena beräkna motsvarande
siffervärden för den tena bränslesubstansen (renkolet), ty dessa senare värden äro för
bränslen mest karakteristiska och lämpa sig bäst för att identifiera och även klassificera
bränslen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
