Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Färg och fernissa. Av Olof Svanberg - Färgstofferna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄRGSTOFFERNA.
423
för övrigt av finaste slag, benämnes kremservitt, kremnitzervitt eller pärlvitt. Namnet
kremservitt användes på den svenska marknaden ännu som beteckning på ett fullständigt
rent blyvitt, motsvarande konstnärsmåleriets fordringar på normalfärgstoff.
Ur den klagenfurtska metoden har den nuvarande tyska kammarmetoden efter
hand utvecklat sig, vilken beträffande rationell drift, möjlighet att kontrollera processens
förlopp och den mängd metalliskt bly, som samtidigt kan förarbetas på blyvitt, intager ett
framstående rum i teknikens utveckling. I stora kammare av intill 400 kubikmeters
volym upphängas härvid tunna blyplåtar om sammanlagt 10 ton eller ännu mer, varefter
inledas vatten- och ättiksyreångor, framställda genom upphettning av utspädd ättiksyra,
jämte varm kolsyra och luft, härstammande från förbränningsugnar för träkol eller koks.
Till kontroll av blyvittsbildningen företages med två dagars mellanrum regelbunden
inspektion av kammaren, vilket med hänsyn till den temperatur av omkring 80°, som råder,
samt de rikliga mängderna kolsyra och ättiksyreånga givetvis fordrar särskilda
försiktighetsmått, såsom skyddsdräkt och apparat för konstgjord andning. Vid minsta tecken på
felaktigt förlopp, vilket visar sig genom bildandet av spröda blyvittsmassor av torr
konsistens genom för låg fuktighetshalt i kammaren eller av korniga, ojämna massor av
färgämnet på blyfolierna på grund av för hastig inverkan av ättiksyran och kolsyran på
blyet, måste gas- och värmetillförseln till kammaren noggrant omregleras under flitigare
inspektion, tills ett normalt förlopp åter inställer sig, kännetecknat av en jämnt
fortskridande bildning av mjukt blyvitt över metallens yta. Användandet av kolsyra, erhållen
genom förbränning, infördes på blyvittfabrikationens område av Dietel i Eisenach vid
1860-talets slut.
Oberoende av framställningssättet vidtager efter råvarans framställning en serie
renings- och finfördelningsprocesser, innan produkten föreligger i säljbart skick. Skiljandet
av bildat blyvitt från icke angripet, metalliskt bly försiggick på ett tidigare stadium i
utvecklingen mestadels för hand, vilket genom det vita stoftets giftiga egenskaper, särskilt
vid fortsatt, oavbruten inverkan, nästan med nödvändighet ledde till arbetarnas
blyförgiftning samt till mycket socialt elände och pauperism. Numera sker detta arbete
allmänt med hjälp av fullständigt slutna arbetsmaskiner, valskvarnar av enkel
konstruktion. Härefter vidtager färgstoffets uttvättning med vatten, varvid det befrias
från lösliga rester av blyacetat, vilket uppstår som en mellanprodukt vid samtliga ovan
skildrade metoder. Efter vattnets avlägsnande i filterpressar och genom torkning följer
en sista finmalning och siktning.
Övriga metoder för framställning av blyvitt äro bl. a. den franska, där blyoxid,
bly-glete, upplöses i ättiksyra, varvid bildas basiskt blyacetat och blyvitt utfälles ur lösningen
genom inledande av kolsyra under tryck. Enligt den s. k. engelska metoden ledes kolsyra
genom blyglete, som därvid omröres och fuktas med bly sockerlösning. Även ett stort
antal elektrolytiska metoder ha föreslagits för detta färgämnes framställning och under
kortare eller längre perioder varit i bruk, mestadels i mindre skala.
Zinkvitt (Kinesiskt vitt, Zinkweiss, Blanc de zinc, Zinc white), kemiskt bestående
av zinkoxid, ZnO, har efter många svårigheter, som i början hindrade dess användning,
sedan mitten av förra århundradet rönt en alltmer stegrad efterfrågan och användning.
Genom införandet av mangansickativ, torkmedel, i oljan efter fransmannen Leclaires
undersökningar har zinkvitt, vars främsta nackdel vid jämförelse med blyvitt är dess
långsammare torkning i form av oljeriven färg, blivit av allmän användbarhet, och den
visar särskilt vid förarbetning på finare lackfärger mycket goda egenskaper.
Zinkvitts fabriksmässiga framställning daterar sig från 1845, då Leclaire i en fabrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
