Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Elektrokemisk industri. Av Gösta Angel - Elektrolys i vattenlösning - Elektrolytisk zinkutvinning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390
ELEKTROKEMISK INDUSTRI.
ningen och 5—7 % förbrukas vid reningen av elektrolyten samt medräknar
omformnings-förlusterna och energiförbrukningen för mekaniska ändamål, kommer man till en total
energiförbrukning av 4.3—4.9 kWh växelström per kg producerad zink.
Strömutbytesförlusterna, som lätt kunna springa upp betydligt över ovan angivna
10 %, bero dels på att väte avskiljes samtidigt med zink vid katoden och dels på att
utfälld zink åter upplöses i den sura elektrolyten. Om man tar i betraktande, att
normalpotentialen för zink är — 0.76 V och för väte V samt att vätets överspänning på en
zinkkatod är 0.7—0.8 V, så framgår, att urladdningsspänningarna för zink och väte i detta
fall äro av samma storhetsordning. Proportionen mellan mängden urladdade
zink-och vätejoner undergår därför ytterst lätt en förskjutning till förmån för de senare. Detta
sker dels vid minskning av zink- och ökning av vätejonkoncentrationen i lösningen invid
katoden och dels vid utfällning även av små mängder av metaller med lägre överspänning
för väte än zink. Vad återupplösningen av zinken beträffar, så befordras denna av samma
faktorer som vätejonurladdningen. Föroreningarnas skadliga verkan beror i detta fall på
att de med zinken och elektrolyten bilda lokalelement, i vilka zinken är lösningse le ktrod.
För att få ett högt strömutbyte bör därför zinkkoncentrationen ej vara för låg och
svavel-syrekoncentrationen ej för hög samt omröringen god. Vidare bör temperaturen ej vara
för hög, då vätets överspänning minskas och reaktionshastigheten vid zinkens upplösning
ökas vid stigande temperatur. Framför allt måste emellertid elektrolyten vara fri från
främmande ämnen.
Zinkutbytet influeras även av den utfällda zinkens fysikaliska beskaffenhet. Som
ovan nämnts utfaller zinken lätt i lös, svampig form. Härigenom blir den för kemiskt
angrepp utsatta ytan mycket förstorad, vilket medför ökade förluster dels genom
åter-upplösning i cellerna och dels genom oxidation vid smältningen. Om lösningen vid
katoden blir svagt basisk, utfaller zinken svampig. Olikformig eller otillräcklig
elektro-lytcirkulation och närvaro av föroreningar, särskilt koppar och arsenik, inverka
även menligt på ytbeskaffenheten. Ju mer katoderna tillväxa i tjocklek, desto svårare är
det att få en jämn och massiv fällning. En tillsats av kolloider verkar härvid gynnsamt.
Vanligen tillsättes lim till en myckenhet av c:a 1.5 kg per ton utfälld zink.
Den från cellerna avgående, svavelsyrehaltiga lösningen användes, som ovan nämnts,
för att av zinkmalm bereda ny elektrolyt. Detta sker genom en serie anriknings-,
röstnings-, läknings- och reningsförfaranden.
Efter finmalning av malmen underkastas densamma först en anrikning, vanligen
genom flotation, varvid erhålles dels ett zinkrikare och dels ett blyrikare koncentrat.
Zinkkoncentratet rostas därefter i mekaniska ugnar av s. k. Herreshoftyp. Härvid hålles
temperaturen vid omkring 650°, under det att man, då bränderna skola användas för
reduktion med kol, går upp till 800—1 000°. Genom den lägre temperaturen undvikes
bildning av zinkferrit, som är svårlösligt i utspädd svavelsyra, och minskas sönderdelningen
av bildat zinksulfat, som behöves för ersättning av svavelsyreförlusterna vid processen.
För beredningen av elektrolyt av rostgodset begagnar man sig av apparater, som
tidigare utexperimenterats för guldextraktion med cyanidlösningar. Dessa utgöras för
läkning och fällning av s. k. pachuca-tanks, stora behållare med konisk botten, i vilka en livlig
omröring åstadkommes genom inblåsning av pressluft, för avskiljande av olöst material i
större stycken av s. k. klasserare, apparater av avlång form med lutande botten och
fram-och återgående skrapverk, samt för avskiljande av slam av s. k. Dorrför tjockare, cisterner
med stor diameter och relativt låg höjd, svagt lutande konisk botten och långsamt
roterande skrapverk. Dessutom användas vanliga filtreringsapparater av olika slag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
