Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnvägar, av Oscar Werner - Uppkomst och utveckling - Utvecklingen av Sveriges järnvägar - Fördelningen av världens järnvägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPKOMST OCH UTVECKLING. FÖRDELNINGEN AV VÄRLDENS JÄRNVÄGAR. 607
ningsbanorna emellan dem borde utföras med normal spårvidd och det bästa möjliga
byggnadssätt, varemot bibanor och lokalbanor borde anläggas med avseende å den
trafik, som kunde förväntas, samt de rådande lokala förhållandena. På 1870-talet visade
sig stambanornas kostnad uppgå till omkring 800 000 kr och de enskilda 891 mm:s
banorna till 250 000—300 000 kr pr gammal svensk mil (= 10.7 km). Skillnaden var
sålunda alltför betydlig för att icke föranleda byggandet av en mängd smalspåriga
banor. Olyckligtvis har emellertid, till följd av planlöshet vid prövningen och
godkännandet av arbetsplanerna för dessa smalspåriga banor, ett flertal olika smala
spårvidder kommit till användning, varjämte tillämpningen av det smalspåriga systemet i
många fall tillåtits i delar av landet, där den industriella utvecklingen och folkmängden
bort motivera normalspåriga banor. Som typisk för svenska smalspåriga banor kan
emellertid den ovannämnda spårvidden 891 mm anses. Flera äldre sådana banor ha
dock ombyggts till normal spårvidd.
De enskilda banorna i Sverige med normal spårvidd ha i allmänhet samma lutningar
och kurvradier som statsbanorna och äro i allmänhet, i betraktande av deras ändamål,
lika väl utförda.
Fördelad å bankilometer kan byggnadskostnaden för de enskilda banorna vid slutet
av år 1926 angivas till för de normalspåriga 91 729 kr och för de smalspåriga 48 577 kr.
Fördelningen av världens järnvägar.
Betraktar man järnvägarnas utveckling ur längdsynpunkt så kan noteras, att år
1830 funnos 448 km järnvägar, huvudsakligast hästbanor; år 1896 hade de ökats till
715 000 km, och vid slutet av år 1925 omfattade världens järnvägsnät icke mindre än
1 229 923 km järnvägar.
Vad speciellt Sveriges järnvägsnät beträffar, så kan det framvisa en proportionsvis
likartad utveckling. Från att före år 1856 endast ett fåtal hästbanor funnits, öppnades
nämnda år Sveriges första lokomotivjärnvägar med en sammanlagd längd av 37 km,
därav 3 km statsbanor. 25 år därefter, år 1881, hade Sverige 2 012 km statsjärnvägar
och 3 980 km enskilda järnvägar; år 1910 voro motsvarande tal resp. 4 418 km och
9 410 km. Vid 1926 års slut ägde Sverige slutligen 6 054.9 km statsjärnvägar och 10 024.4
km enskilda järnvägar, eller tillsammans 16 079.3 km.
Fördelningen av världens ovannämnda 1 229 923 km järnvägar inom olika
världsdelar framgår av följande tabeller, vilka jämväl angiva respektive länders
invånareantal och yta samt antal km järnvägar dels pr 10 000 invånare, dels pr 100 kvkm.
Längden av jordens järnvägsnät motsvarar således i närvarande stund 30 gånger
jordens omkrets vid ekvatorn. Hälften därav finnes i Amerika och huvudsakligast i
Amerikas Förenta Stater, som inrymma icke mindre än 1/3 av världens totala
järnvägs-längd. Den till ytinnehållet stora världsdelen Afrika har å andra sidan endast c:a
4 gånger längden av Sveriges järnvägar, medan Australien, ehuru till ytvidden 20 gånger
större än Sverige, endast har 3 gånger så långt järnvägsnät som Sverige.
Europa äger en knapp tredjedel av världens järnvägar. De järnvägsstarkaste
länderna äro här Tyskland, Ryssland, Frankrike och Storbritannien i nu nämnd ordning.
Därefter komma Italien, Polen, Sverige, Spanien, Tjeckoslovakien, Rumänien och
Belgien. övriga länder i Europa ha icke ens upp till 10 000 km järnvägar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
