- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / VII. Husbyggnad, vägar och fordon, gator, järnvägar, broar /
382

(1925-1939) [MARC] With: Sam Lindstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Landsvägar och landsvägsfordon, av H. Liljestrand och E. Paul Wretlind - Vägarnas historiska utveckling. Vägtyper i Sverige och utlandet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

382

LANDSVÄGAR OCH LANDSVÄGSFORDON.

nämningar upptogos i 1734 års lag och sedermera i vår nuvarande väglag av år 1891,
vilken stadgar, att allmän väg skall vara av två slag, landsväg med 6 m bredd och
bygdeväg med 3.6 m bredd.

Skall man emellertid klassificera det svenska vägnätet, kunna ovannämnda
bredd-mått icke tjäna som måttstock. Under senare tid hava nämligen så många bygdevägar
byggts med 4, 4.5, 5 och 5.5 m bredd, att något bestämt normalmått knappast mera
kan sägas gälla. Likaså äro numera benämningarna landsväg och bygdeväg så
oegentliga och gränserna mellan dessa båda begrepp så osäkra, att de icke längre bilda den
lämpligaste stommen för en klassifikation. Förr torde dessa båda benämningar
ungefärligen motsvarat, vad vi nu mena med huvudvägar och bivägar. Många forna
landsvägar hava emellertid på grund av järnvägar eller andra närliggande
kommunikationsleder avlastats från en stor del av sin trafik och nedsjunkit till uteslutande lokal
betydelse. I stället har på åtskilliga bygdevägar trafiken så kraftigt ökats, att de
försetts med motståndskraftigare beläggning och övergått att bliva genomfartsleder, trots
att de kanske icke alltid haft den bästa sträckning i profil och plan.

Underhållsskyldigheten och äganderätten giva från början en anledning till
uppdelning av det svenska vägnätet i tre grupper, nämligen allmänna vägar på landet,
jämte allmänna vägar inom städer och samhällen, vilka underhållas av resp, staten och
kommunerna gemensamt och kommunerna enbart, samt enskilda vägar, vilka äro i
enskild ägo.

Därnäst torde den logiska indelningsgrunden för en klassifikation av dessa grupper
vara vägens konstruktion och dess betydelse för samfärdseln.

Betrakta vi först de allmänna vägarna på landet, skulle första klassen utgöras av
våra stora genomgångsleder samt utfartsvägarna från de större städerna. Denna klass
kännetecknas i regel av en bredd från 7 till 10 m samt s. k. permanent eller varaktig
beläggning, d. v. s. sten, asfalt eller betong. Dylika vägar utgöra ännu en helt liten del
av vårt vägnät, cirka 0.2 %.

Andra klassen skulle omfatta den del av våra gamla landsvägar, som med en bredd
av upptill 10 m och relativt tillfredsställande profil och plan så att säga står i tur att
få permanent beläggning. Dessa vägar, vilka i de flesta fall under många år underhållits
med makadam, hava uppnått så pass stor hållfasthet mot såväl trafikens som
tjällossningarnas verkningar, att det torde vara berättigat att sätta dem närmast efter de
permanenta beläggningarna.

I tredje klassen kommer återstoden av det forna lands vägsnätet jämte en hel del
bygdevägar, vilka, som ovan nämnts, genom sin trafikintensitet och betydelse för
fjärrtrafiken blivit fullt jämställda med landsvägarna. Klassen omfattar den
övervägande delen av våra genomgångsleder och karakteriseras i allmänhet av ungefär
6 m bredd. Underhållet har vanligen skett med grusmaterial, varför dessa vägar i
tjällossningen bliva »bottenlösa» och ofta även under den vackra årstiden svårt slitas av
trafiken. Såväl plan som profil lämna ofta mycket övrigt att önska.

Denna grupp behöver framför alla förbättras under kommande tider. Dessa
förbättringar komma dels att inrikta sig på plan och profil, men böra även gå ut på att
bygga förstärkt körbana, avsedd att göra vägen mera motståndskraftig mot trafiken
och framför allt tjälen.

De nu angivna tre klasserna torde utgöra omkring 1/3 av vårt vägnät.

Den fjärde, sista och största klassen består av våra lokala samfärdsleder,
»bygdevägarna». Denna grupp är utomordentligt olikartad i alla avseenden, såväl vad
be

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:13:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/7/0392.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free