Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Skeppsbyggnad, av Nils J. Ljungzell - Skeppsbyggnadskonstens historia - Krigsfartygens utveckling från 1800-talets början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
784
SKEPPSBYGGNAD.
vid 12 atm tryck förvarades i ett flertal cylindrar, vilka upptogo en avsevärd del av
utrymmet i detta ganska stora fartyg. »Le Plongeur» var nämligen 44.5 m lång, 6 m bred,
3.6 m hög och deplacerade omkring 450 ton. En sexbladig propeller drevs runt medelst en
oscillerande tryckluftsmaskin, utvecklande c:a 80 hk. Sedan tryckluften avgivit sin
energi i maskineriet, kunde dess syreinnehåll i sin tur användas för besättningens
and-ningsbehov vid gång i undervattensläge. En annan detalj av intresse på »Le Plongeur»
var, att en räddningsbåt medfördes, vilken kunde lösgöras i undervattensläge och flyta
upp till ytan, medtagande besättningen, om undervattensbåten förolyckades.
Anfalls-vapnet utgjordes liksom på en del samtida båtar av en från fören utskjutande
stångtorped.
Den ryske ingenjören Drzewiecki konstruerade under åren 1877—84 flera små
undervattensbåtar. Hans andra, år 1879 färdiga båt var försedd med Whiteheads
Fig. 1021. Längdsektion av en med elektromotor och ackumulatorbatteri försedd undervattensbåt,
konstruerad 1884 av Drzewiecki.
torpeder, vilka avfyrades inifrån båten. På hans tredje konstruktion, varav en
längdsektion visas i fig. 1021, drevs propellern av en elektromotor, som erhöll ström från ett
elektriskt ackumulatorbatteri. Båtens trim (långskeppsläge) ändrades genom en medelst
kedjor förskjutbar vikt, och ett litet rör — periskop — upptill och nedtill försett med
en ljusreflekterande prisma, möjliggjorde orientering, sedan själva skrovet kommit i
undervattensläge. 1886, några år senare än nyssnämnda ryska experiment, byggde den
amerikanske professorn Tuck en likaledes medelst ackumulatorbatteri och elektromotor
framdriven undervattensbåt (9 m lång, 20 tons deplacement), vilken skall hava varit
uppe i 6 knops fart. Horisontalroder, som sedermera blivit ett så viktigt medel för
manövreringen under vatten, torde amerikanaren J. P. Holland varit den förste som
använt sig av år 1877 på en då byggd experimentbåt. Denna, som var J. P. Hollands
andra undervattensbåt, hade, enligt uppgift av professor C. Busley och amiral P.
Hich-born, en oljemotor ombord, visserligen ineffektiv och bidragande till att försöken med
båten blevo ganska misslyckade, men, om uppgiften är riktig (vilket från annat håll
bestritts), dock märklig såsom en föregångare till nutidens fulländade motormaskinerier
på undervattensbåtarna.
Goda bidrag till undervattensbåtens utveckling under 1880-talet lämnades av
svensken Thorsten Nordenfelt, som vistats i England och där blivit intresserad av
denna krigsfartygstyp. Efter på hans konstruktionsbyrå utförda ritningar byggdes åren
1883—84 i Stockholm en undervattensbåt, varmed år 1885 lyckade prov Utanför
Landskrona företogos i närvaro av representanter för ett stort antal länder. Båten var 19.5
m lång, 2.74 m bred, 3.65 m hög och deplacerade i undervattensläge c:a 60 ton.
Propellermaskineriet utgjordes av en 100 ihk kompoundångmaskin, till vilken ånga erhölls
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
