Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vattenbyggnader - Vattenkraftmaskiner och pumpar, av K. I. Karlsson och Birger Norsell - Vattenhjul och turbiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VATTENKRAFTMASKINER OCH PUMPAR. VATTENHJUL OCH TURBINER.
447
Fig. 539. Hjul med skråbotten. (Rinman.)
som begränsa strålens tjocklek och därmed vattenmängden på hjulet. Endast vid
mycket låga fall kan det göra sig gällande genom sin bättre verkningsgrad i tävlan med
de rasktgående underfallshjulen.
Poncelets betraktelsesätt satte likväl frukt i förbättringar av bröstfallshjulen, som
genomfördes under mitten av 1800-talet huvudsakligen av tyska ingenjörer.
Zuppinger-hjulet, varav fig. 536 återger en nyare typ, är en tillämpning därav. Därmed har
vattenhjulens utveckling flutit samman
med andra motorers, de s. k. turbinernas.
Under deras inflytande kom
underfalls-hjulet ännu en gång upp i den nya form
som W. Wenström år 1867 och Banki år
1918 sökte ge det, fig. 537 och 538.
Vattenhjulen inom den svenska
bergshanteringen. De blås- och hammarhjul
vilka intill senaste tid drivit den svenska
bergshanteringens smält- och
manufaktursmedjor, fig. 618 i Uppf. Bok, del IV,
voro i allmänhet av ett äldre och
enklare byggnadssätt, som främst avsåg att
av ett måttligt hjul erhålla stor effekt
och rask gång. Verken kunde i regel
förläggas till vattendrag med god
vattentillgång och gott fall. Hänsynen till
ojämnheten i driften och i hjulens gång,
isbildningen vintertid i hjul och rännor samt
byggnadsmaterialet, som ända till senaste
tid var trä, framkallade egna former
eller bevarade äldre. Fig. 539—542 visa
efter Rinmans arbete av år 1794 vilka
former av hjul och tillopp då hade stadgat
sig. Hammarhjulen arbetade på grund av
sin raska gång — 20 till 22 varv pr minut
vid stångjärnshammare — med »högt
pressvatten», överfallshjul byggdes sällan
för mer än 5.5 meters fall och försågos, där
de måste ofta och snabbt igångsättas, med
en s. k. skråbotten, som på hjulet återför det
vatten, som slås av vid pådragning eller under gången yr av skovlarna. -Fall av
omkring 3.5 meters höjd inrättades för bröstfall. Vattnet inleddes på hjulet genom
stuprännor eller strumpar, fig. 540, vid högt bröstfall och vid överfall, då
rotationsrikt-ningen så krävde, genom en s. k. vändstrump (a). Lågt bröstfall och underfall valdes, då
fallet icke nådde över 2.5 meters höjd. Hjulen kålvbottnades därvid eller lämnades
obottnade allt efter underfallets höjd. Ofta utbildades skovéllaget på andra sätt, fig. 534.
Till gruvorna leddes däremot ofta med stora kostnader och svårigheter vatten för drift
av pumpar och spel. Dessa förhållanden framdrevo redan på 1690-talet kraftfördelning
och kraftöverföring på längre avstånd genom de berömda, av ChristopherPolhem
utveck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
