Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vattenbyggnader - Hamnarnas tekniska anordning, av P. G. Hörnell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HAMNARNAS TEKNISKA ANORDNING.
35
Fig. 15.
När plananordningen blivit — på gott och ont — fastställd, kommer ett annat
bekymmer: att finna den konstruktion, som för platsen i fråga är lämplig. Det finns en
uppsjö på förebilder, den ena dyrare än den andra. Om den dyraste vet man, att den
håller. En konstruktion, som medför en dylik känsla av absolut trygghet, är
hamnbyggaren aldrig i tillfälle att välja. Det skulle bliva alldeles för dyrt. Uppgiften måste
lösas så billigt som möjligt. Den billigast tänkbara konstruktionen kostar kanske en
ringa bråkdel av det belopp, som den dyraste skulle betinga. Vid större anläggningar
representerar skillnaden millioner. Hamnarna äro i regel dåliga affärer. De tvinga
konstruktören att balansera vid avgrundens rand. Efter
mycket övervägande fram och tillbaka beslutar han
sig för en konstruktion, som sannolikt håller, vid
vilken utsikterna för och emot ett ödesdigert ras, att
vågbrytaren vid första storm spolas bort, förhålla sig
till varandra som 2 till 3 eller 3 till 4. Förmår
vågbrytaren rida ut stormen, är allt gott och väl. Rasar
den, anklagas konstruktören för brist på kunskap
och förutseende. Man jämställer honom med vilken
som helst annan byggmästare, som icke förstått sin
sak bättre, än att det hus han uppfört på
berggrunden rasar och begraver under sig människor och
bohag.
Intet kan vara orättvisare. Den ene, byggmästaren, har endast på förhand kända
faktorer att räkna med, och byggnadsstadgan föreskriver konstruktioner, som äro 4—5
gånger starkare än lasten kräver. Misslyckas han, så beror det på grov okunnighet eller
slarv. Hamnbyggaren däremot måste grunda sina beräkningar på idel antaganden.
Ännu saknas såväl den ekvation, med vars hjälp man kan beräkna övre gränsen för
vågornas stötkraft — för stötkraften hos den våg, som återkommer kanske en gång per
mansålder — som kännedomen om den lag, som reglerar de vattendränkta lerornas och
dybottnens bärförmåga. De komma alltid att saknas. Det ligger i sakens natur.
Vågbrytaren kan representera kulmen av skicklighet, om den vid rykande orkan
står på gränsen att försvinna i dyn. En och annan spricka eller sättning behöver ej
betyda annat, än att hållbarheten vid detta yttersta kraftprov tagits fullt i anspråk. Men
man får ej vända på steken och säga, att de obetydliga skadorna bevisa, att vågbrytaren
är riktigt konstruerad. Den ringa överstyrkan till trots kan den vara 100 procent dyrare
än den behövt vara. Intet annat byggnadsverk undandrager sig så fullständigt
möjligheten att värdesätta konstruktörens arbete. Rörande intet annat byggnadsverk vet
man så föga om, huru länge det fortfarande kan komma att bestå.
Några få erfarenhetssatser lända konstruktören till ledning. Man vet t. ex. att
vågens stöt mot vertikala eller branta ytor är störst vid det höj dläge, som svarar mot
vattenytans höjd, då havet ligger stilla. Vid stränderna av de stora världshaven lär
stöten kunna motsvara ett tryck av 3—3.5 kg/cma, belastningen av en vattenpelare av
30—35 m höjd. Träffar stöten en i övrigt kompakt mur, i vilken finns ett vattenfyllt
hålrum, utövas samma tryck mot varje kvadratcentimeter av hålrummets väggar som
mot varje kvadratcentimeter av öppningen i murlivet, jfr fig. 15. Antag att en dylik
s. k. ficka — den kan hava uppstått genom urgröpning eller genom fogöppning mellan
två granitskikt — är 1 m bred och 1 m djup. Lyftkraften blir 30—35 ton. Om vattnet
i kompakta massor vräker in över vågbrytaren, väger 1 m³ granitmur omkring 1.8 ton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
