Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vattenbyggnader - Inledning, av J. Gust. Richert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
VATTENBYGGNADER.
Detsamma kan tyvärr icke sägas om de fiskvägar som avses för laxen och dess
söt-vattenvarieteter, laxöringen, harren och rödingen. Laxen har sitt hemvist i havet men
stiger på våren upp för älvarna, där han uppsöker sina gamla lekplatser,
tummelplatserna för hans ungdoms snedsprång. Den starkaste fors förmår ej stänga hans väg, han
hoppar muntert från avsats till avsats, och i motsats till sin fiende homo sapiens hoppar
han bättre ju äldre han blir, så att en gammal lax påstås kunna taga språng av 5 meters
höjd. Han är fet och skinande av välmåga då han lämnar havet, men då han på hösten
återvänder är han mager och matt av sommarens strapatser. Under den gamla goda
tiden vimlade Sveriges älvar av lax och dess sjöar av foreller, men då vattendragen
började träda i kulturens tjänst uppträdde faror och vedervärdigheter av många slag.
Frånsett rovgiriga fiskares lömska försåt hotas fisken av flottningens, trafikens och
industriens störande ingrepp samt, vad värre är, av människans brutala ingrepp i älvarnas och
sjöarnas naturliga nivåförhållanden. Laxen älskar grunda och steniga forsar men finner
dem en dag indämda eller upprensade; han älskar det rena, klara, porlande vattnet men
avskyr ruttnande virke och surt fabriksavfall. Under språnget uppför forsen hotas hans
liv av nedstörtande timmerstockar, och inför en hög dammbyggnad sjunker hans
livsmod.
Den svenska lagstiftningen har av ålder sökt främja laxfiskets intressen. Den
ärevördiga kungsådrans första och viktigaste uppgift var att trygga fiskens upp- och
nedgång. Under de senaste årtiondena har dock den ena kungsådran efter den andra blivit
överbyggd, en eftergift åt nya intressen som befunnits vara av ännu större betydelse.
Men där en naturlig fiskväg stänges blir dammägaren ålagd att bygga en konstgjord,
som i regeln får karaktären av en s. k. laxtrappa, en lutande ränna med vattenfyllda
avsatser, där laxen kan taga det ena språnget efter det andra. I tekniskt avseende hava
dessa fiskvägar nått en stor fulländning, men icke desto mindre har resultatet blivit
otillfredsställande; laxen har förklarligt nog blivit en smula misstänksam, och hans
sprudlande livsglädje finner ej samma näring i en ful betonglåda som i en skummande
fors. Mångenstädes har laxens vandring nästan upphört, och nästa generation kommer
måhända att bevittna laxtrappornas slopande och fiskets baserande på utplantering av
laxyngel.
Från antikens århundraden kvarstå ännu lämningar av vattenledningar, vanligen
utförda av murverk men någon gång av brons. I regeln var det någon högt belägen källa,
som med självtryck leddes till staden, där vattnet avhämtades vid allmänna
tappnings-poster, s. k. »fontäner» eller »brunnar». Den svenska prototypen var en ledning,
sammansatt av urborrade trästockar. En sådan anläggning utfördes i Göteborg år 1786 av en
skotsk byggmästare, varvid Kallebäckskällan uppfångades i en liten ännu kvarstående
reservoar, över vars ingång läsas de stolta orden: Blackwood fecit. År 1881, alltså nära
hundra år senare, omlades ledningen med järnrör, varvid en del »pumpstockar», vilka
varit inbäddade i lera, voro överraskande väl bibehållna och fingo god avsättning till
»bondbrunnar».
Den fritt uppspringande källans klara och friska vatten har av ålder betraktats
som naturens härligaste gåva till törstande människobarn, varemot grundvatten, eller
s. k. »brunnsvatten», länge ansågs vara av tvivelaktig renhet. Den moderna
hydrolo-gien har emellertid klarlagt att varje källa är ett naturligt utlopp för en
grundvattenström, och att följaktligen någon kvalitativ olikhet ej föreligger mellan källvatten och
grundvatten. Att »brunnsvattnet» stod i misskredit var en naturlig följd av att
oren-lighet från bebyggda områden nedträngt i marken och förorenat grundvattnet.
Till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
