Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Vapen i sjökriget, av A. Örnberg - Sjöartilleriet - Sjöartilleriet 1870—1905 under tiden från torpedfartygens framkomst till och med rysk-japanska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
678
VAPENTEKNIK.
Nu beskrivna lavettage har framför de förutnämnda äldre den fördelen, att den riktande
även under kanonens rekyl kan hålla siktlinjen inriktad på målet och utföra riktning,
enär siktmedlen icke äro fästade till eldröret, utan till den i rekylrörelsen icke deltagande
rekylmanteln. Därjämte sker eldrörets tillbordssättande efter rekylen automatiskt och
något särskilt handgrepp härför är ej erforderligt. Vid dylika lavettage blir därför
eldhastigheten stor.
Som material vid lavettagetillverkningen användes i slutet av 1890-talet
huvudsakligen gjutet och smitt stål samt för lager, bussningar o. d. s. k. kanonmetall,
deltametall eller andra lämpliga legeringar.
Under lång tid hade
fartygspan-saret huvudsakligen koncentrerats till
skydd för de vitala delarna och den
ojämförligast största delen av
över-vattenskroppen hade lämnats
oskyddad. Så småningom blevo allt större
delar av fartygssidan bepansrade, de
vitalaste delarna med tjockare s. k.
primärt pansar och övriga delar med
jämförelsevis tunt s. k. sekundärt
pansar. Omkring år 1900 förekommo
vid sjöartilleriet därför huvudsakligen
3 projektilslag, nämligen
pansargranater, avsedda för
be-skjutning av primärt pansar;
halvpansargranater, avsedda för
beskjutning av sekundärt pansar;
samt
granater, vilka, sedan brisanta
sprängladdningar införts, benämndes
spränggranater avsedda för
beskjutning av oskyddade mål. De två
förstnämnda projektilslagen
benämndes gemensamt pansarprojektiler.
För beskjutning av mindre
båtar och trupper i land förekommo å
vissa fartyg även granatkartescher, konstruerade som lantartilleriets.
De hårda pansarplåtarnas införande orsakade allmänt antagande av stål som
material för pansarprojektiler. För att öka hårdheten och hållfastheten tillsattes krom och
nickel, varjämte särskilt projektilernas främre del starkt härdades. Fordringarna på
stor hållfasthet och risken för att projektilen skulle kunna sprängas, innan pansaret
genomslagits, orsakade, att vid pansargranaten sprängladdningen ofta borttogs. Så var
förhållandet i svenska flottans pansargranater i början av 1900-talet. En mindre ihålighet
— tom eller försedd med barlast — i pansargranatens bakre del bibehölls dock för att vid
härdningen förekomma för projektilens hållfasthet farliga inre spänningar.
Det ythårda pansaret framkallade pansarprojektilernas förseende med en s. k. kapp
(efter eng. »cap»). Denna var tillverkad av mjukare material — smitt järn — och fästes
utanpå spetsen med lödning (bl. a. hos oss), skruvar eller på annat sätt. Kappens
upp
Fig. 1216 a. Pansargranat med kapp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
