Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Vapen i sjökriget, av A. Örnberg - Sjöartilleriet - Sjöartilleriet under segelfartygsperioden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
652
VAPENTEKNIK.
Ehuru kanonmetall (9 delar koppar och 1 del tenn) befanns bättre som kanonmaterial
med avseende på styrka och hållfasthet och därför i stor utsträckning användes för
fältartilleriets pjäser, götos sjöartilleriets som förut av tackjärn på grund av dettas
prisbillighet och emedan metallpjäserna ombord ansågos mindre varaktiga.
Tyngden hos fartygspjäserna spelade givetvis en stor roll vid bestyckandet av
skeppen och man strävade framförallt efter att erhålla största möjliga effekt samt minsta
påfrestningar med så liten vikt som möjligt. Utförda försök hade ådagalagt, att om
krutladdningens vikt överstege x/3 av kulans vid den dåtida längden av kanonloppet
(15—20 gånger loppets diameter, d. v. s. 15—20 kaliberlängder), så blev tillskottet i
skottvidd obetydligt på grund av det stegrade luftmotståndet mot kulan vid större
hastigheter å densamma. Visserligen vanns någon ökning i effekt, men denna motsvarade dock
icke den betydliga ökningen i pjäsvikt, som blev nödvändig. En 24-pundig kanon med
en krutladdning av en halv kulas vikt måste t. ex. vara lika tung som en 30-pundig med
en krutladdningsvikt lika med r!3 av kulans. Men den senares verkan var långt större.
De för en tredjedels kulvikts laddning konstruerade kanonerna (sefig. 1201)benämndes
därför fullgoda. Kanonens vikt avpassades även med hänsyn till att en »maklig»
rekylrörelse å lavetten erhölls. Rekylen upptogs av friktionen mellan lavett och däck för
att slutligen stoppas upp av tågbrokar fästade i bultar till fartygssidan eller däcket. Ju
mindre kanonens vikt var, desto hastigare och längre blev rekylrörelsen. Vid för liten
kanonvikt uppstod därför fara, då utrymmet ombord bakom kanonen var begränsat, för
att brokbultarna skulle ryckas loss, brokarna slitas av eller ock att kanonen vid för hastig
uppstoppning av rörelsen skulle återstudsa till bords på så sätt att den icke utan
tidsförlust och arbete åter skulle kunna laddas. Med hänsyn till dessa omständigheter hade
erfarenheten visat, att fullgoda kanoner å seglande fartyg borde väga vid pass 200 gånger
kulans, d. v. s. 600 gånger krutladdningens vikt. Vid roddfartygens bestyckning blevo
motsvarande vikter 230 å 240 och 700. Lavettens vikt bestämdes uteslutande av hänsyn
till påkänningarna å densamma.
Kanonens godstjocklek var vid de fullgoda tack järnskanonerna över bakre delen
Eka med kalibern och avtog därefter i avsatser mot mynningen till1z eller 1 s därav.
Bombkanonerna avsköto eller »kastade» bomber, d. v. s. större ihåliga projektiler,
vilka då de sprängdes vid målet åstadkommo stor förödelse. De voro jämförelsevis korta
och hade mindre krutladdning än de egentliga kanonerna, enär ihåliga projektiler vid
denna tid icke kunde konstrueras för uthärdande av större påkänningar. I stället kunde
bombkanonerna givas stor elevation och användes som kastpjäser. De svåraste pjäser
av detta slag i vår flotta benämndes 7 tums (kaliber = 7.62 dec.tum eller 22.6 cm.) eller
72-pundiga med en längd å loppet av 12 kaliber och en pjäsvikt av 96 fullkulor (fig. 1198);
största krutladdningen vägde 3/16 av kulans vikt. Å kanonsluparna kunde bombkanonerna
eleveras upp till 30 grader, men vid de höga elevationerna måste krutladdningen minskas
till hälften. Även från linjeskeppens och fregatternas batterier användes bombkanoner
för kastning och kunde därvid eleveras upp till 20 grader; lavettlådans bakre rullar måste
därvid vid rekylen löpa upp på s. k. rekylkilar för att kanonmynningen skulle gå fri för
styckeportens överkant.
Karronader (benämnda efter styckegjuteriet Carron i Skottland) voro vanligen icke
mer än 8 kaliber långa med en vikt av 50—80 kulor (fig. 1199); krutladdningarna voro små.
På det att de oaktat sin korthet skulle kunna nå med mynningen tillräckligt långt ut
genom styckeporten, hade pjäsens tappar ersatts av en på underkant sittande tapphylsa,
förenad till lavetten medelst en tappbult.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
