Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Vapen i lantkriget, av W. Lindberg - Fotfolkets och rytteriets stridsmedel - Närstridsmedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
542
VAPENTEKNIK.
Fig. 1046.
Stång-försedd gevärsgranat.
granathylsa med sprängladdning, mekanism och sprängpatron, skaft med bärhake samt
säkringar.
Granathylsan är av tackjärn (tung handgranat å 1 kg.), då skrotverkan avses, av plåt
(lätt handgranat å 0.6 kg.), då huvudsakligen lufttrycksverkan avses, samt innesluter
sprängladdningen, bestående av brisant sprängämne och mekanismen
ävensom sprängpatronen, vilken införes genom granathylsans hals och
fasthålles medelst en toppskruv. Patronen består av en
mässings-hylsa innehållande tändsats och brisant sprängämne. Skaftet, av trä,
innesluter och utgör fäste för säkringarna samt för bärhaken.
Säkringarna äro dels kastsäkring, dels transportsäkring. Kastsäkringen
ut-göres av inuti skaftet befintliga delar, som förhindra
mekanismens-utlösning, samt en utanpå skaftet befintlig spärrffäder.
Transportsäkringen utgöres av en på skaftändan trädd huv, som håller
spärrfjädern tryckt intill skaftet och förhindrar kastsäkringens avlägsnande
samt skyddar skaftets inre mot regn, förorening o. d. Sedan
handgranaten osäkrats genom huvens avlägsnande från skaftändan, blir
densamma armerad i luften, när handgranaten kastats så, att den fått
en kraftig rotation. Efter att sålunda hava armerats i kastet bringas
handgranaten till krevad vid nedslaget även i mjuk mark medelst den
mycket känsliga mekanismens inverkan på sprängpatronen.
Under år 1921 har dessutom på försök fastställts en
ägghandgranat efter mönster av den franska anfallshandgranaten, varjämte
en rökhandgranat prövats.
Gevärsgranater (fig. 1046) likna ofta i stort sett handgranater, men
äro försedda med en stång av relativt lätt metall, som införes i loppet
och tjänar dels till att driva fram själva projektilen, då den utskjutes
ur loppet av en vanlig gevärspatron utan kula, dels att styra granaten
i banan. Tyskarna använde till en början en dy Hk
stång-försedd gevärsgranat, men denna fordrade särskilt
gevärs-ställ och slet för mycket på vapnet, varjämte stången lätt
skadades under förflyttning. Man övergick därför till
Ge-wehrgranat 17 med »Schiessbecher» (fig. 1047). Geväret är
här försett med ett utskj utningsrör av större kahber och
gevärsgranaten har en urborrning för gevärskulan.
Omkring urborrningen anbringas sprängladdningen och på
ena sidan sprängpatronen och
an-tändningsanordningen, som utgöres
av^en tidinrättning för 5 sek.
Gevärsgranaten väger 750 gr.,
sprängladdningen (perdit) 50 gr., kastvidden
uppgår till 150 m. vid 30° å 45°. .
Denna princip hade tidigare
tillämpats av fransmännen, som efter
uppfinnaren, Viven Bessières, benämna
sin gevärsgranat »obus å fusil V. B.»eller endast V. B. (fig. 1048). Gevärsgranaten, som är
försedd med tidinrättning för 8 sek., väger 475 gr., sprängladdningen (cheddite) 60 gr. och
kastvidden uppgår till 185 m. vid 45°. Utskjutningsröret benämnes »tromblon» och väger 1.5 kg.
Fig. 1047. Gewehrgranat 17 med’
Schiessbecher.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
