Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Varmluftsmaskinen, av Edvard Hubendick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN ERICSSONS VARMLUFTSMASKIN.
643
Fi§. 792. John Ericssons varmluftsmaskin av 1851.
naturligt, ej vederlägga Ericssons förklaring, ty detta blev möjligt först 1842 genom
Mayers upptäckt av ekvivalensen mellan värme och arbete.
Caloricmaskinen visade sig emellertid vara en i hög grad bränslebesparande
värmemotor. Men den hade även åtskilliga brister. Regeneratorn omarbetades 1838 av
Ericsson och även andra förbättringar gjordes. Men särskilt den höga temperatur, med vilken
maskinen arbetade, var skadlig för densamma; cylindrar och slider angrepos och rören
togo skada. Även synes ett visst motstånd hava uppstått, dels i följd av engelsmännens
kända motvilja mot alla nyheter, dels emedan man ansåg denne utlänning sätta James
Watts frejdade namn i skuggan. John Ericsson överflyttade därför i november 1839
till Förenta staterna. Även här kom han att först syssla huvudsakligen med andra av
sina uppfinningar; han avsåg nämligen till en början blott att göra ett tillfälligt besök
i nämnda land, för att i dess örlogsflotta introducera propellern och stålkanonen.
Under en hård kamp för
tillvaron fann John Ericsson
dock tid och medel att syssla
med sitt älsklingsproblem.
Under åren 1840 till 1851
utförde han ej mindre än tio
stycken caloricmaskiner för
experiment och en maskin
utställde han i London
sistnämnda år, även den, liksom
den 1833 förfärdigade,
försedd med regenerator.
Den 1851 tillverkade
för-söksmaskinens konstruktion
framgår av fig. 791 och 792.
Vi vilja ej upptaga
utrymmet med dess beskrivning.
Slutligen ansåg Ericsson
sig hava fullkomnat
varmluftsmaskinen så att han
vågade utföra maskinen i stora
enheter, närmast för att
ersätta ångmaskinen på
far
tyg. Och han lyckades även intressera en del köpmän för bildandet av ett konsortium,
vilket tillsköt de erforderliga medlen för byggandet av ett fartyg med sådant maskineri.
Detta fullbordades 1852 och erhöll namnet »Caloricskeppet John Ericsson». Detta var ett
rätt imponerande fartyg med 78 m längd, 12 m bredd och 5.7 m djupgående med last
samt hade 2 200 ton deplacement. Dess varmluftsmaskin var av väldiga dimensioner.
Den hade fyra cylindrar med 4 200 mm diameter, 1 800 mm slaglängd och drev
skovelhjul av 11 m diameter; den var i själva verket den dittills största sjömaskin som
någonsin blivit byggd. Under upprepade provturer 1853 visade sig fartyget vara en god
sjöbåt och maskinen arbetade i hög grad bränslebesparande. Fartyget väckte ett
utomordentligt uppseende och de mest entusiastiska uttalanden fälldes. Ericsson själv
var även belåten med resultatet. Men kritiken uteblev ej heller och man fann att de
förhoppningar man gjort sig ej uppfylldes. Maskinen skulle utveckla 600 hk men gav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
