Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Bränslen, av Edvard Hubendick - De naturliga bränslenas bildning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE NATURLIGA BRÄNSLENAS BILDNING.
159
Fig. 69. Genom landhöjning uppkommen
mosse.
mossevegetation och som under tidernas lopp bildat en mosse av dryga tre meters
mäktighet. Den andra sektionen visar en igenvuxen sjö, vilken slutligen övergått till
högmosse. Underst finna vi på sandbottnen ett gyttjelager, därpå ett nära 1 m mäktigt
starrtorvlager, så björktorv och ett stubblager, tillsammans nära 1 m mäktigt, därefter
ett vitmoss-tuvdunstorvlager om 1 m mäktighet samt överst 1 m vitmosstorv. Det
ursprungliga vattenbäckenets djup har ej varit mer än c:a 1 m ehuru mossens totala
mäktighet är nära 4 meter. Den tredje profilen visar ett från början djupt, ej stagnerande
vatten, möjligen salt i en trakt under landhöjning. Detta har så småningom avsnörts
och blivit stagnerande, då på de förutvarande lagren avsatt sig ett gyttjelager, varpå
följer vasstorv, starrtorv etc., visande en mossmäktighet av c:a 4 m, varav blott 1 meter
tillhört det ursprungliga vattenbäckenet. Detta visar dock tidigare avlagringar med
liten halt av organisk substans till en mäktighet av c:a 2.5 m.
Vi se här sålunda huru organisk substans
kan anhopas i stora massor och genom lagringen
i stagnerande vatten bevaras från förmultning.
En viss förändring undergår dock materialet,
man kallar det humifiering, därigenom att syre
avgives och på så sätt kolhalten stiger. Detta är
en slags inre sönderdelning av det organiska
materialet, vid vilken bildas dels vatten och dels
kolsyra, så länge syre och resp, väte och kol
finnas närvarande i materialet. Sedan väl syret
genom sådan sönderdelning till större delen
avgått, återstå alltid väte och kol, och i själva verket
äro även de äldsta stenkol ej att betrakta såsom
fritt kol, utan utgöras av föreningar mellan kol
och väte, mer eller mindre rika på det senare
ämnet.
Ehuru torv sålunda kan uppstå av
anhopning av dött växtmaterial på angivet sätt,
uppställer sig emellertid nu frågan huruvida av torv
kan bildas brunkol, stenkol och slutligen antra-
cit. Många meter mäktiga stenkolslager äro ju bekanta; hava torvmossar till sådant
djup, att dylika lager kunnat bildas av dem, förefunnits i forna tider och finnas så
mäktiga torvmossar ännu i dag?
Såsom redan anförts har den åsikten varit rådande, att mossbildningar ej kunna
uppstå i de varma zonerna. På senare år har emellertid torvbildningar av väldiga
dimensioner påvisats i dessa delar av jorden och även ingående studerats. Dessa mossar hava
befunnits vara typiska lågmossar ehuru av något avvikande art mot dem som förefinnas
i våra trakter. Växtligheten består huvudsakligen av träd anpassade efter de
fuktig-hetsförhållanden, under vilka de leva, och visande en anatomi som påfallande
överensstämmer med den sedan länge utdöda kolflorans anatomi. Mäktiga lager uppstå i dessa
tropiska sumpskogar; med en stång av 6 m längd kunde mossens botten ej uppnås.
Torvbildningar av högmossekaraktär hava däremot ej påvisats i den varma zonen och
tämligen självfallet är, att under tropikernas sol dylika bildningar ej skola kunna
uppstå. Lågmossarna förekomma i den varma och tempererade zonen, högmossarna börja
i den nordligare delen av tempererade zonen och sträcka sig upp i kalla zonen. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
