Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Växter, fåglar och insekter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
404
två lägre, och mellan dem framskymtar pistillens som en ormgadd
kluvna märke. Medan humlan suger, beströs hon med frömjöl,
men som märkets ena gren når längre ned än
ståndarknapparna, avstryker humlan först det frömjöl, som från ett
föregående besök blivit hängande vid dess ludna huvud.
Hos salvian (Salvia pratensis) förekommer ungefär samma
anordning, men här något förbättrad. Hos salvian (fig. 232)
finnas endast två ståndare. Men dessa ha förskaffat sig ett
gångjärn och utsända från detta i en lång båge en tråd, som bär
ståndarknapparna och döljer sig i överläppens violetta näsa.
På andra sidan om gångjärnet är skaftet helt kort och slutar i
en liten grön sked, som har sin plats framför det svalg, i vilket
honungen döljes. Humlan, som även här är den vanliga
honungssökande gästen, skjuter undan skeden, men då denna därvid
höjes, sjunker den andra hävstångsarmen och griper med den av
frömjöl fyllda ståndarknappen i humlans ludna päls. Så snart
detta skett, torka ståndarna, och i stället sträcker sig märket
ut ur den lilla näsan med sina båda tungor och står, så snart
fröet mognat till befruktning, jämnt så långt ut ur underläppen
som hävstångsarmen räckte. De av yngre plantor inpudrade
insekterna avborstas fördenskull av de äldre plantorna, och
därmed har en ny generation fått liv.
Hos sporreblomman (Linaria vulgaris) och skalleblomman
(Anthirrhinum) är underläppen uppsvälld och tillsluter blommans
mun, bakom vilken nektarn döljer sig. Sporreblommans långa
sporre är ett dryckeshorn, fyllt med doftande honung, men till att
öppna det fordras icke blott klokhet, utan även kraft. Fördenskull
kunna endast tambin och humlor komma åt honungen. I full
flykt stöta de huvudet mot den stängda dörren, som springer
upp och numer erbjuder en vänlig lövsal, i vilken ett bi får jämnt
plats, då det med huvudet förmår krypa in för att tömma
honungsbägaren. Om därvid humlans eller biets bakdel ena gången
beströs med gult frömjöl, betyder detta ingenting, ty nästa gång
avborstas detta åter. Däremot händer, att humlan eller biet
icke har något för sitt besvär, enär honungsgömmet redan
plundrats, utan att blomman öppnats. Något av de små blombina
har nämligen, väglett av sina »luktkolvar», upptäckt, att
honungen gömmes i sporren och, för svagt att med sitt huvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
