Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - UR MINA MEMOARER - Överrocken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
heta koppar och fått en svart cigarr i en lucka i
tandklaveret, reste han sig på allvar och tog avsked.
Disponenten sade:
— Vill inte Vågman ha lite kaffe med hem till
gumman? Men det är ju sant — Vågman är inte
gift — eller hur är det?
— Näe, disponenten, d’ä väl ingen h’idé te ha ko,
när mjölken är så billig!
— Si sån en rackare, ropade vi alla. Jojo, Janne
vet nog hur han skall ställa det för sig. Men har inte
Janne någon som kommer och styr och ställer för
jämnan?
Jannes ögon blänkte till litet.
— M’åjo, h’o h’änkan på Lillskäret kommer väl å
ordnar å skurar å grejar lite åt mej iblann. Men ’o ä
ju gammal förståss.
— Hör nu, Vågman, sade disponenten. När Vågman
går opp på däck så titta in i styrhytten. Där hänger
en gammal överrock, som bestämt skulle passa
Vågman, för det är ju si och så med hans kläder. Det
blir vinter snart och kallt. Inte är rocken för liten
åtminstone. Så mycket ögonmått har nog Vågman.
— H’ånej, dä blir nog h’över te h’en väst, va de
h’anbelangar. Jaha, då får jag tacka så mycket för
välfängningen! Ajöss!
Och Vågman försvann, medan vi bolmade på våra
kaffecigarrer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
