Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra Läsningen. Folket - 77. Finska folksången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ket hyst en stor kärlek till sång, runo (runa), som hos folket
är antingen visa, trollruna, lärodikt eller berättande sång.
Till sådana folkrunor räknar man icke psalmer och
andliga visor, ej heller sådana konstgjorda dikter, som
herrefolk sjunger. Folkvisan skiljer sig från de senare genom
sin enkelhet och sin levande natursanning, alldeles som
skogen skiljer sig från den konstgjorda parken.
I den gamla finska folkvisan är det sinnrika, innerliga
ordet huvudsak och melodien mycket enkel, ja, så
enformig, att de allra flesta hava samma åttastaviga
versbyggnad och sjungas på samma melodi, den uråldriga
runo-melodien. Den gamla visan känner icke heller det vanliga
slutrimmet, men har i stället ett bokstavsrim, sålunda att
minst två ord i samma versrad börja med samma
språkljud. De nya sångerna hava däremot omväxlande
versform och melodier, men orden äro varken så sinnrika, så
enkla eller så innerliga som i de gamla. Det är endast i
Karelen man ännu stundom får höra gamla runor, som
muntligen gått i arv från släkte till släkte igenom många
århundraden, och dessa runor dö mer och mer ut. I hela
det övriga landet hör man endast sånger av nyare
ursprung, några översatta från svenskan eller från tyskan,
men de flesta diktade inom folket. Ty folkets håg är som
en rinnande vattukälla: den måste ju beständigt utskicka
djupets ådror i dagen.
Den finska folksången upprinner ur två djupa källor:
ensamheten och sorgen. I detta land bo människorna
ofta långt från varandra, och därför söka de vänner
och sällskap i hela naturen. De föreställa sig, att alla
ting i naturen hava liv, känsla och talegåva. Kommer
någon till främmande land, äro solen och vinden hans
gamla bekanta. Flyttar den unga bruden bort från sitt
hem och sörjer över att alla där skola glömma henne, vet
hon, att åtminstone vidjan och gärdselstören skola
igenkänna henne, när hon kommer tillbaka. En flicka säger
i sin ensamhet till luftens fågel:
»Svinga hit, du lilla fågel,
kom till mig, du arma lilla,
tala om för mig din längtan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
