Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första Läsningen. Landet - 54. Den finska hästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54. Den finska hästen.
Djuren antaga ofta vissa egenheter efter det land och
de förhållanden, i vilka de leva. Den finska arbetshästen
har så länge varit ett skötebarn av sitt land och sitt folk
att han därav har mottagit ganska märkbara intryck.
Han är till skapnaden knubbig, med kort hals, kort rygg
och stadiga, medelhöga ben. Hela hans utseende har något
tryggt och tålmodigt; hans gång är säker och pålitlig,
såsom den måste vara i ett bergigt land med höga backar,
och är han i vinterhalkan väl skodd, kan man lita på
honom. Han arbetar sig uppför backen i snett spår från den
ena sidan till den andra. Utför backen håller han så envist
emot, att man ofta får mana honom till mindre
försiktighet. Endast den österbottniska hästen, som är uppvuxen
på slättlandet, visar mindre tålamod uppför och nedför en
backe.
Den finska hästens utomordentliga ihärdighet gör
honom icke blott till en förträfflig dragare, som bättre än
någon kan uthärda en lång väg med ett tungt lass, utan även
till en utmärkt stridshäst. I korta och snabba anfall hai
han överträffats av många andra, men där det gäller en
ihållande strid, har han mer än en gång bidragit till
glänsande segrar, därigenom att han hållit sig lika oförtröttad
och rask, när fiendens hästar redan av trötthet släpat
benen efter sig. I kapplöpningar på kort avstånd kan han
ej heller mäta sig t. ex. med de ståtliga arabiska, engelska
eller ryska hästarna; men på längre håll behöver han icke
frukta många medtävlare. Ty han visar sig ofta, där han
är skött och väl inkörd, såsom en utmärkt travare, och
vad han förlorar vid andras första eldiga anlopp,
återvinner han i längden med sitt uthållande trav.
Denna vår vän är icke bortklemad med riklig och
läcker kost. Han är den förnöjdaste av alla sina bröder; han
tuggar tåligt sitt hö, sitt ofta knappa bete och sin sörpa
med eller utan mjöl och havre. Visst magrar han som
andra av svält; visst svikta hans krafter ofta om våren, näx
han länge med klen föda fått släpa sitt vinterlass. Men
ingen kan vara tacksammare än han för en vänlig
omvårdnad och varje klok husbonde skall alltid finna sin uträk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
